Att tro är inte att veta!

En känsla eller upplevelse man har kan kännas verklig, väldigt verklig men behöver inte vara sann!

Det är inte helt obegripligt för mig att människor kan tro på något så mycket att de blir omedvetet ”blinda” för bevis om motsatsen. Att man ser ”bevis” som främjar ens tro även i sådant som egentligen inte är bevis.

Antar att det är ett naturligt beteende när man inte vet bättre och heller inte har intresse av att veta mer. Som när någon är paranoid och ser spioner överallt. De är så övertygade att det enda de ser är hot och potentiella faror.

Jag har sett det på nära håll så jag vet hur man upplever det som utomstående och jag vet hur den drabbade själv efteråt kan inse hur de har letat och sett bevis i saker som är helt naturliga. Bara det att det kändes så verkligt just då!

Tja, just det här skulle mycket väl kunna ha sin förklaring i en sömnstörning. Om det nu inte vore en film förstås.

Somliga är dock så sjuka att de aldrig kommer till insikt och det kan vara riktigt svårt att hantera en sådan person. Ingenting förändrar något och tillslut är man också en del i någon slags sammansvärjning mot personen i fråga. Ens avsikter att hjälpa möts bara med misstänksamhet. Jag menar inte att de är onda utan sjuka.

Paranoia och fanatism

Jag skulle vilja påstå att man kan jämföra paranoia med den sorts tro på gudar, det paranormala, aliens eller vad som helst som passerat gränsen för då man är förmögen att ta in alternativa förklaringar. Att föra en diskussion med den sortens troende är i princip omöjligt så länge man inte pratar om andra saker förstås.
Säger man något emot dem så tolkar de det som att man ingår i en grupp med människor som avser försöka utrota alla troende. Att man har en dold agenda och är aggressiv och bara ute efter att jävlas. Har man ”bevis” är man inte tillräckligt öppen för att förstå. Svara på frågor existerar inte. Istället går man till personangrepp. Paranoia….. paralleller?

Det spelar ingen roll vad man skulle lägga fram för bevis, det skulle ändå inte accepteras. Inte ens om det är uppenbart och uttalat att de blivet lurade kan de ta till sig fakta. In absurdum, finns det något bättre uttryck?

Man driver sina tro förbi allt som är rimligt, förnuftigt, sannolikt eller vettigt. Istället för att bevisa ”detta fantastiska” man tror på kräver man att motparten ska bevisa att det de tror på inte finns. Bara att googla in er på forum som diskuterar sådana här saker så får ni se.

Själv kan man tycka att det är så enkelt och uppenbart att de borde utbrista i ett stort: AHA! Men i den här ”världen” finns det ingenting man inte kan bortförklara eller smita undan med (tror de själva). Man ställer sig över vetenskapen baserat på vad? Luft? En känsla? En känsla som jag kan hålla med om känns väldigt verklig men ändå bara är något man tror sig ha en förklaring till. Det finns förklaringar på det mesta av det man påstår vara tex övernaturligt och det är inga onaturligheter.

Alla människor tror på något. En gud, på sig själv, på andra, på huruvida man låste dörren eller ej när man lämnade huset eller på det man läser i skvallertidningar. När vi tror så begränsar vi oss genom att man tenderar se det som bekräftar det man redan tror på snarare än det som bevisar motsatsen. Man kan se ”bevis” även i motbevisen och bekräftar/främjar sin tro genom det.  

Man måste vara vågad för att ifrågasätta det man tror på!

Jag skulle vilja påstå att det krävs att man vågar ifrågasätta det man känner, tror och upplever för att kunna ta till sig sanningen/verkligheten. Inte tvärtom.

En del påstår att det är de som tror starkt på en gud eller det paranormala som är öppna. Att de som inte tror är inskränkta. Jag förstår inte alls det resonemanget om jag ska vara ärlig men jag förstår ju att de inte förstår…. eftersom de inte vill förstå.

Att våga ta in alla slags förklaringsmodeller och inte binda upp sig på vad man vill ska vara sant. Det är att vara öppen! Personligen är jag öppen för alla förklaringar och tror på saker så länge jag känner att jag kan försvara dem rent intellektuellt. När man själv inser att det man tror på faktiskt inte behöver vara sant känner man sig ganska snart lite mått korkad och gör allt för att förstå hur det egentligen ligger till. Man vill ju framstå som i alla fall hyfsat intelligent.

Man kan lätt göra sig lustig över andras ”dumhet” men så har man själv gått och trott på något som varit helt galet. Mänskligt vill jag påstå för man kan inte veta något man inte vet och man måste inte nödvändigtvis vara vara korkad för det, bara en smula okunnig på området. Av samma princip som man inte kan veta något man inte känner till kan man inte heller bevisa något som inte finns. Just därför finns det väl idag heller inga bevis på att gudars eller det paranormalas existens?

När saker om och om igen på vetenskaplig väg kan förklaras och när det till och med finns förklaringar på varför man inte kan ta till sig förklaringarna. Då kan man ju tycka att det borde vara begripligt och liksom kunna låsa upp den där ”fastnat i vinkelvolten-grejen” men inte då. Det fungerar inte så i verkligheten.

En true believer är en true believer och om man kan omvända en true believer så är det sannolikt inte en riktig true believer.

Det kan säkerligen finnas kemiska obalanser och något slags mentalt funktionshinder som skulle kunna förklara människors irrationella tankemönster. Jag är ingen expert på området men uppenbarligen finns de till synes fullt friska människor som helt enkelt bara låst sig och fixerat sig vid något. Googla gärna vad en true believer är. Det är ibland som att det vore fult att erkänna att man antagit och trott något som inte stämt. Hur det nu kan vara så för vi är ju bara människor?

Vad jag tycker är obegripligt är hur man som ”troende” kan kräva att meningsmotståndarna ska bevisa påståendet att någonting inte finns istället för att de själva levererar bevis på att det dom tror på finns. Ja jag upprepar mig nu. Jag har verkligen hängt upp mig på det där för det retar mig att man kan ställa så orimliga krav. Inser dessutom att det till och med är svårt att formulera för visst låter det helt galet? Man kan inte bevisa något som inte finns men man kan bevisa det som finns. Man kan förklara det som somliga tror finns (men inte finns) med andra saker som finns på riktigt. Jag har säkert tappat er nu men läs igen om ni inte fattar.

När man kommit till insikt

Den dagen man inser att man inte längre kan motivera sin tro inför någon annan än sig själv börjar man automatiskt söka andra svar. Om man är av den nyfikna sorten vill säga.

Kanske svaren inte alls är vad man vill eller har förväntat sig att de ska vara. Det händer ju hela tiden för de flesta och jag personligen fördrar att tro på det som faktiskt går att bevisa.  Man behöver inte vara atomforskare för att förstå att de medium man ser på tv använder sig av cold reading men man kan ju fortfarande ha en önskan om att det är på riktigt eftersom det skulle vara fantastiskt om det verkligen fungerade.

Man kan fortfarande utforska det man inte förstår i syfte att förstå så gott det går efter de förutsättningar man har. Man kan önska och tro så mycket man vill!

Det är helt ok att tro. Ingen kan tvinga någon att inte tro på vad det nu kan vara precis som man inte kan tvinga något att tro på vad det nu kan vara men det som är obehagligt, omoraliskt och rent av kriminellt är att lura andra människor med sin tro.
OCH ATT TA BETALT FÖR DET!

Jag kommer att återkomma till varför jag gått från att tro (inte fanatiskt men ändå) till att vara övertygad om att jag haft fel. Varje sak är ett kapitel för sig och ryms inte i det här inlägget så ni får vänta lite på det.

När jag är färdig med allt jag vill förklara, om det fortfarande finns de som hävdar motsatsen till det jag påstår då, så är de utan tvekan true believers och/eller fullständigt bortom all ”räddning”. Så tydlig kommer jag att vara.

Sannolikt ser de inget omoraliskt i att lura människor i kris och sorg och att erkänna att en person den alltid trott på är en bluff. Det sitter förmodligen så långt inne att vi aldrig lär komma någons stans med det. Finns hur många ursäkter och förklaringar som helst. Se bara på dem som fortfarande tror på människor som själva erkänt sitt bedrägeri. Finns de som hävdar att de inte alls varit några bedragare. Låter som att de lever i total förnekelse va?

Eller bäst av allt, att en illusionist som försöker bevisa att det inte går att prat med spöken blir ”anklagad” för att ha paranormala förmågor. Bara det att han inte vet om det! Va? Rubbat! Hur kan man ens se sig själv i spegeln när man är så dum?

Om vi skeptiker likt medium lär oss manipulera andra människor kanske vi skulle kunna övertyga en och annan. Kanske om det vore för ett gott syfte att det skulle vara ok att ta till sådana metoder? Nej inte ens då faktiskt.

Bedragare i alla sammanhang ska stoppas! Ingen ska undantas från de lagar som gäller i det här landet!

Ljus och kärlek