Vem vill vara död?

Pheme filosoferar…. och kan inte sätta punkt i vanlig ordning

Inte jag!

Vem vill tro att ett barn som rycks ifrån livet inte ska få någon slags ”andra chans”? Vad är meningen annars, med livet alltså, om folk bara försvinner?

När ens älskade dör och stoppas ner i en kista och ingen längre känner till alla ens brister, olater och hemligheter eller älskar en sådär djupt och innerligt.
Vad är meningen med det om personen inte finns kvar och kan älska mig från andra sidan? Inte kan se ner på mig och le åt mig när jag drämmer tån i tröskeln för femtioelfte gången eller kan ge mig en osynlig kram när jag är ledsen?
Vart tar all kärlek vägen, alla tankar, alla minnen, all framtid, allt….?

Meningen med livet?

Den frågan ställer sig alla någon gång i livet. Jag har gjort det och jag gör det fortfarande. Särskilt då jag ställs inför döden och sörjer djupt.
Ibland när jag ser på nyheterna undrar jag också varför, varför, varför och varför? Vad ska det vara bra för om det inte finns en mening? Ett högre syfte eller en noga uttänkt plan? En fortsättning, en himmel eller ett helvete där alla onda får sona sina brott?

Att vara ateist betyder inte att man inte vill att själen ska finnas, att den lever vidare osv.
Att vara lagd åt det skeptiska hållet betyder inte heller att man inte vill att det ska vara så, att själen lever vidare på något vis.
Varför skulle man inte vilja det?

Att inte tro eller att vara skeptiskt är helt enkelt att inte tro. Det är inte en tro i sig utan precis som jag skrev, att inte tro.

Det är osannolikt, finns inga bevis, är inte mer troligare än vilket hittepå som helst. Varför då tro? För att man vill det?

Tänk att alla människor faktiskt inte kan blunda för verkligheten, vetenskapen, fakta eller galenskap utan väljer att göra det bästa av livet, låter livet ha sin gång, bearbeta sorgerna, förlusterna, katastroferna tills det bara blir svart och allt är över.
Det gör inte livet mindre betydelsefullt. Det blir snarare väldigt värdefullt eftersom man inte tror att det finns något mer efter att ”lampan har slocknat”. Livet blir inte tråkigare. Varför skulle det?

En glad ateist

Visst är tanken kittlande och spännande. Tänk om…….

Ja tänk om jag kunde flyga, lyfta berg, bli multimiljonär över en dag eller att jag kunde få röntgensyn genom att köpa ett par svindyra glasögon. Det vore också väldigt spännande. Men jag tror inte det kommer att ske fast jag önskade att det gjorde det.

Jag har uppfattat det som att människor som tror på livet efter döden inte skulle veta vad de skulle göra med sin liv, inte veta hur de skulle leva det om de inte trodde på det dom tror på.

Gud så bekvämt att leva om man trodde att man visste att det finns en ”andra sidan”. Det man inte hinner säga i det här livet kan man ju förmedla genom Terry Evans när man har dött liksom.

Sörjer man mindre när någon dör om man tror på ett slags efterliv? Varför grinar och sörjer sig folk halvt fördärvade om de säkert vet att man kommer att mötas igen? Vad är ett par år mot en hel evighet tillsammans?

Om man vet att personen finns med hela tiden, vakar över en, förmedlar sig genom drömmar och kan ge vardagliga råd genom ett medium som man ger lite pengar i gengäld. Borde det inte vara lite lättare då än om man tror att lampan släcks och sen är det slut?

Inte så övertygade som de tror

Tänk jag tror inte ens de som tror verkligen är så övertygade. Jag kan ju inte veta säkert men jag tror inte det. Allt skulle bli så himla enkelt då och det är inte för inte som man talar om verklighetsflykt när man talar om troende.

Att motbevisa dem eller snarare smula sönder deras argument är samma sak som att rycka bort mattan under fötterna på dem. Såklart de inte vill det och såklart de blir förbannade om de nu har valt att tro.
Men det finns inget som säger att man inte får göra det! Varför skulle man inte få ifrågasätta något som sägs vara bevisat men som inte är det?

Varför blir man upprörd över att andra inte tror?

Rädsla?

Kör man med sina anekdotiska bevis ja då är man ju säker eller hur?
Säger man att det inte alls är inbillning, jamen då vet man ju att det inte är det för annars skulle man inte säga så. Eller?

Så tror jag inte alls att det är. Om man innerst inne vet att man inte vet, då blir man väldigt sårbar. Man vill inte lyssna på motargumenten.

Bara en troende som verkligen är övertygad skulle kunna ta till sig vad ateister eller skeptiker säger. De har ju inget att förlora liksom.
Till skillnad från de andra som behöver sin tro för att orka med livets hårdheter och orättvisor. De är livrädda för att någon ska ta deras tro ifrån dem och uttrycker just det:

Du vill förbjuda att man får tro på vad man vill.
Du är elak och dum. Du kränker mig.

Fast det inte är alls det jag gör och inte är alls det jag säger eller menar. Ja ni vet hur lättkränkta människor fungerar. Det spelar liksom ingen roll hur man gör för det enda som är rätt enligt dem är om man stryker medhårs och tassar på tå.

Ponera nu att jag (som exempel) verkligen tycker att det är helt ok att tro på vad som helst men inte under några som helst omständigheter tycker att det är ok att lura och utnyttja andra människor.

Jag är fullständigt allergisk mot det i alla sammanhang och jag tycker att det är vedervärdigt och sjukt att människor idag 2013 försöker lura andra att tro att det finns bevis för att de inte gör det (lurar och bedrar).
Det finns inga sådana bevis!

Man försöker göra det legitimt och accepterat att bryta mot lagar vi har mot bedrägerier.
En påkommen charlatan ska förlåtas för alla kan vi göra fel.

Gäller samma princip en pedofil, någon som stulit från fattiga eller någon som ”bara råkar” våldta någon?

Skyller man på att personen var förvirrad eventuellt vilseledd av andar? Onda andar?

Såklart man ska förlåta men då har vi ju återfalls brottslingarna då. De som fortsätter med det dom gjorde när de blev ertappade. För vi har inga bra lagar just för dessa charlataner. Det finns ingen som granskar dem som man gör inom andra yrkesområden.
Varför? Det är ju fel!

Offer offer offer

Sen kan vissa utnyttja situationen och säga att just den personen som blev påkommen drar ner hela branschen. Hela den ”äkta” branschen för helt plötsligt ploppade det upp offer för omständigheterna. Ett jättebra argument när man sedan diskuterar men en skeptiker *ironisk*

Ja den gjorde fel men inte jag inte, jag är äkta och visst är det bedrövligt. Hemska människa men nu släpper vi det.

Snabbt in med det under mattan…

Säger man så måste man ju själv vara äkta?
Ja jösses. Det är inte för enstaka påkomna charlataner som man blir skeptiskt men det hjälper en att ledas in på spåret när man uppmärksammar hur omfattande bluffandet verkligen är och hur länge det har fått pågå.

Vetenskapen den vetskapen

Med den fantastiska vetenskapliga forskning som finns idag om hur våra hjärnor fungerar. Hur vi kan manipulera andra och till och med börja tro på något som från början bara var en fantasi eller önskan. Hur vi kan lura oss själva, bedra oss själva och andra utan att veta om det.

Hur vi är skapade att se mönster, försöka hitta en förklaring (inte nödvändigtvis den mest logiska) men en förklaring till det vi inte direkt kan identifiera eller förstå.
Förstår man inte ja då får man väl hitta på en förklaring. Men vem tusan säger att den sedan är rätt?

Om man inte bestämt sig för att det är så oavsett vad för andra alternativ det finns för då spelar det ingen roll vad någon säger eller hur mycket bevis det finns.

Jag vill inte dö!

Jag vill inte bara dö en vacker dag men jag har accepterat att så kommer att ske. Om jag har haft fel och det verkligen finns en andevärld då ska jag göra allt för att förmedla mig med de levande. Jag kommer absolut inte att börja babbla om någons bil eller tandläkarbesök. Jag kommer vara väldigt tydlig och förmedla det jag vill få fram på ett sådant sätt att det är specifikt, inte kan tolkas utan mitt i prick.

Jag kan komma på en massa exempel jag skulle kunna använda för att verkligen bevisa för vissa personer att det är just jag så om ni vill ha bevis. Vänta tills jag dör!

Om ett medium börjar med de där vanliga barnumuttalandena och hela den där skiten. Då finns jag inte där. Så enkelt är det och tyvärr talar inte erfarenheten för att det kommer att bli så mycket annat än den vanliga cold readingen som ju är ett brett begrepp för den som inte förstått det.

Jag vill inte dö och bara försvinna men jag accepterar att det är vad jag har att vänta mig. Vi får väl se vem som får rätt i slutändan. Att jag inte tror är inte en tro. Jag vet att det inte finns några bevis.

Det är en slags vetskap för mig. Jag vet vad som inte är sannolikt. Jag vågar ta till mig hur människor hela världen åker dit för att de bluffas och luras.
Jag förstår vad vetenskapen förklarar för mig. Jag kan relatera till mig själv, saker jag själv varit med om och då  stämmer det ju.
Jag trodde ju en gång och allt stämmer på pricken. Jag föll i min egen lilla fälla av önskan att tro. Jag skapade mina egna små bevis.

Precis så lurade jag mig själv både medvetet och omedvetet. Jag tycker jag var modig som vågade ta mig ur den där skyddade världen där man invaggades i någon slags falsk trygghet.

Bara för att jag är ateist och skeptiker så är jag inte främmande för att ändra mig men jag har nog lite högre krav än vad en troende har. Bevis är bevis. Inget bevis är inte ett bevis. Enkelt, inga krusiduller.

Det är som det är. Face it!

Det går att överleva döden!

Och jag menar verkligen inte att man överlever genom att leva vidare. Jag menar helt enkelt att det finns dom som trots att de har alla anledning i världen att vilja tro, att vilja kommunicera med bortgångna, som helt enkelt inte tror på en ”andra sidan” och därmed accepterar att död = borta. De överlever sånt som skulle få andra att vilja sluta leva själva. De ”överlever döden”, förlusten och den brutala smärtan av att förlora en eller flera anhöriga.

Idag samtalade jag med en person som har förlorat så mycket men som är så förnuftig och klok att man nästan undrar hur det är möjligt. Man läser om människor som förlorar barn och andra anhöriga och det går att förstå varför de greppar efter halmstrån, varför de söker tröst och varför de väljer att tro att människor kan kontakta deras anhöriga på andra sidan trots att de anhöriga då inte har något vettigt att säga. Jag kan absolut förstå det. Om jag hamnade i den sitsen skulle jag inte önska mig något annat hellre.

Vad jag ser är dels hur olika människor sörjer men också att de som inte kan släppa taget förlänger sin sorg. Jag ser en stor skillnad bara på de människorna jag fått förmånen att dela tankar med.

Jag tror inte att det är bra att gå från medium till medium (som kostar pengar), leta tecken överallt och övertolka drömmar och fantasier. Det är nog med sorgen och känslorna ska tas om hand. Att lura sig själv att tro och ständigt leta bevis är inte att gå vidare. Min tanke är att det måste vara osunt.

Jag förväntar mig nästan att alla som nyligen förlorat någon har en stark inre längtan av att de nära lever vidare någon annan stans. Man liksom tassar fram, vill inte vara plump och antyda något som kan såra. Idag blev jag förvånad när jag fick höra det jag förväntade mig minst.

Jamen du förstår. När man är död så är man död. XX och XX finns inte mer. De är borta!

Jag håller med helt och hållet men samtidigt så vet jag själv att varje gång jag drabbas av sorg går jag igenom samma process. Ställer mig frågan: Men finns det verkligen inget mer?

Jag har besökt medium och blivit så grymt besviken. Varje gång så släcks hoppet! Jag kan bara inte lura mig själv tillräckligt mycket och aldrig har ett medium haft rätt. Då måste jag vara extremt generös i min tolkning i så fall och det är ju inte det som är meningen. Det ska ju inte vara en gissningslek och jag ger inga svar. Jag ger dem inte information som de sedan kan lägga fram som att det kom från dem själva. Då funkar det inte heller om de inte har tur. Att gissa rätt på kvinna eller man är ju 50% chans men när det inte går att fiska information av mig så är det stenkört.

Jag vet ju precis hur cold reading, dvs barnumuttalanden och konfirmeringsbias fungerar. Jag vet hur benägen man är att glömma bort missarna till fördel för det som eventuellt stämmer. Alltså, det är ingen träff om mediet innan har gissat fel två gånger. De ska ju prestera bättre än slumpen i alla fall och det har inte ett enda medium i hela världen klarat av under kontrollerade förhållanden. Någonsin!

Hur som helst, blev nästan lite chockad idag. Att se hur stark någon kan vara utan att söka alternativa vägar eller måla upp en fantasivärld, det gav verkligen hopp om mänskligheten. Det kändes så naturligt och sunt, ett accepterande.

Jag tror absolut att det är lättare att tänka så om man inte har något ouppklarat. Man har levt ett liv där man inte slutar dagen med osämja utan säger det som bör sägas. Inget dåligt samvete och bara en massa kärlek. Det är vad vi människor borde sträva efter istället. Att säga det vi vill ha sagt redan nu. Ställa de frågor vi vill ha svar på helst igår. Inte vänta tills dagen då det är för sent och betala ett medium hundralapp efter hundralapp för att höra:

Hon har det bra nu. Hon finns med dig.
Han hälsar att du ska tänka på att inte stressa. Att du ska tänka på din hälsa. Att du bör se över bilen osv.

Vad är det för slags tröst? En ständigt jakt efter ”bevis” på att han/hon/dom inte är borta på riktigt utan bara på ett annat ställe? Det förändrar ju ingenting egentligen. Vi får inte tillbaka våra nära och kära som gått bort. Det är snarare en flykt från verkligheten precis som droger och alkohol. Man tar till något för att dämpa smärtan. En liten snuttetrasa att ta till då det blir övermäktigt.

Det går att överleva fruktansvärda förluster. Det går ”överleva döden”. Det fick jag verkligen bevis på idag.
Trots det skulle ingen bli gladare än jag om jag hade fel men för att ens få fram någon slags bevis kräver i alla fall jag att alla medium upphör med cold reading-teknikerna och börjar prestera.

Det är så sjukt galet att folk fortsätter att tro att det är på riktigt men begripligt när människor befinner sig mitt i ett sorgearbete. Därmed ser jag påstådda medium som personer som utnyttjar andras svagheter och det är bland det fulaste jag vet!

Och vad är det för fel på att vara en del av ett kretslopp? Om det bevisligen inte finns något mer, inte finns någon gud, inte finns något annat helvete än det vi möjligen redan lever i. Varför låtsas? Varför inte bara leva nu?