Pheme under ytan del 4


Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset
Del 3: Förnekelse och rädslor

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

pheme sover

Drömmarna

Långt innan ”Anden i glaset” och spökligheter.
Man kan nog säga att jag genom mina upplevelser som liten skapade en förutsättning för att kunna ta till mig och tro på spökligheter och hokus pokus senare i livet…

Jag kan omöjligt svara på när det där drömmandet började och det är av den enkla anledningen att mitt minne inte sträcker sig hur långt bak i tiden som helst.
Jag minns till exempel inte när jag föddes. Jag minns heller inte att jag någonsin varit fri från drömmandet.

Första minnet är från när jag låg i en slags ”växa-säng” inne i mamma och pappas sovrum.
Jag vaknade på morgonen med täcket under mig, fötterna i huvudändan och rumpan på golvet. Jag hade snott runt som en propeller i sömnen så att sängen hade glidit isär.

Jag hade haft en väldigt livlig dröm den natten/morgonen, precis som så många andra nätter och mornar.
Jag brukade vakna lite hur som helst och kors och tvärs men vid just det här tillfället var jag sjuk och ”öroninflammationsdrömmen” fick mig att sova extra oroligt.

Jag kom att kallade den så eftersom den återkom varje gång jag hade öroninflammation och feber. Efter fyrtioelva öroninflammationer så kände man liksom igen den och den var helt klart speciell.

 *zum zum zum* Ljudet ökade i styrka. Jag  föll. Det var som att det sög tag i hela kroppen, som att falla handlöst genom rymden.

Plötsligt befann jag mig i en tvättstuga, en sådan tvättstuga som fanns i lägenhetshuset tvärs över gatan. Ensam och förvirrad. Jag tyckte inte om att vara ensam.

Jag ser mig omkring och får syn på ett smyckesskrin på en plåthylla på väggen. Ett likadant skrin som mamma hade på nattduksbordet. Mörkbrunt trä med guldfärgade hörn och nyckelhål. Jag undrade vad som låg i men vågade inte gå fram och öppna.

*zum zum zum* ljudet blev allt högre…

Det var kallt och jag frös. Jag studerade betonggolvet som var prickigt, som om någon skvätt ut färg i olika gråa toner över det. Jag tittade åt alla håll och undrade om jag skulle gå hem, om det var möjligt att gå hem eller om jag var fången i tvättstugan? Jag tycker mig känna att någon var närvarande men jag kunde inte se någon.

Jag får syn på en dörr i väggen. En stor hård metalldörr. En likadan dörr som vi hade i garageväggen hemma, ett sopskåp!
Jag öppnade skåpet och får syn på min röda cykel med stödhjul och ljusgråa däck. Jag kunde inte förstå vad den gjorde där.

Jag rös och frös. Jag var rädd för något men jag visste inte vad. Jag kände lukten av sopor fast det inte fanns några. Sedan gled jag tillbaka. Jag kunde känna lukten av hemma. Långsamt vaknade jag till men kunde fortfarande höra ljudet i öronen *zum zum zum* …men det blev allt svagare…tills jag slog upp ögonen. Då försvann ljudet!

sömngång

En fullständigt meningslös dröm helt utan någon egentlig handling!
Tänk att jag drömde den om och om igen. Vad skulle det var bra för kan man undra? Jag förväntade mig att den skulle dyka upp så fort jag blev sjuk och det gjorde den.

Jag minns att jag försökte berätta om drömmen för mamma och pappa men de fattade aldrig riktigt. De trodde bara att det var en vanlig dröm fast det inte var det. Lukten av sopor var så skarp, kylan så påtaglig, ljudet som fanns kvar i öronen när jag vaknade och känslan av att falla. Det var liksom på riktigt!

När man är så där liten är det inte lätt att förstå saker när inte ens vuxna förstår dem. Jag lärde mig därför att drömmar kunde vara sådär. De var bara vanliga drömmar som kändes lite ovanliga. Tänk så klokt ett litet barn kan vara.

När jag slöt mina ögonlock om kvällarna och drömmarnas landskap öppnades för mig så levde jag mitt andra liv. Där kunde vad som helst hända. Både bra och dåliga saker men mestadels bra saker.

Det var oftast när jag var sjuk som det blev konstigt och obehagligt. Tvättstugedrömmen och Digitaladrömmen (se förra kapitlet) var speciella ”feberdrömmar”. Det visade sig dock att ”feberdrömmarna” skulle komma även när jag inte hade feber. De började dyka upp lite när som helst fast med olika innehåll. Ibland innehöll de skarpa lukter och känsel men ibland var de bara ovanligt tydliga och det var ofta som att jag stod i min egen dröm och tittade på och kunde tänka som vanligt. Jag lärde mig faktiskt att tycka om dem. Så länge de inte var madrömmar.

Mardrömmarna fick ofta egna namn om de återkom mer än en gång, som ”Tarmhunden” och ”Grötkatten”. Ja jag hade en livlig fantasi.

Skelettet bakom dörren

Skelettet bakom dörren som från början bara var en skräckinjagande fantasi fick en ny ”demension” när jag en natt slog upp mina ögon och såg det stå inklämt mellan dörren och väggen. Det vita skelettet lyste i mörkret.
Jag blev helt paralyserad, så pass att jag inte ens vågade ropa på hjälp. Jag kissade ner mig och la mig på andra sidan av sängen och somnade om. Fullständigt normalt (eller inte).

Naturligtvis hade jag inte varit helt vaken eftersom jag aldrig hade kunnat somna om då men jag hade ändå sett det med öppna ögon. Nu visste jag exakt hur det såg ut! Mitt alldeles egna ”bakomdörrenskelett”.

skelettet

Ingen trodde på mig och tur var väl det. Om någon hade börjat bekräfta min galna drömmar och tagit dem för något annat än drömmar och fantasier, då hade jag nog inte blivit den jag är idag.

Skelettet bleknade bort med tiden och ersattes inte av något annat, i alla fall inte bakom just den dörren. Jag blev äldre och insåg att jag själv skapat bilden av det för att jag själv fantiserat ihop en rädsla baserad på någonting jag förmodligen sett någon gång. Som tex Trazan & Banarne, när hemlige Arne förvandlas och det ligger en dödskalle på bordet.
Jag var livrädd för just den delen av programmet. Jag kunde själv se den kopplingen med tiden.

När jag beskrev känslan av att ”falla genom rymden” för brorsan höll han med och sa:

”Känslan av att falla, visst är det häftigt!”

Då förstod jag att det inte var något märkvärdigt och jag älskade känslan. Jag kunde ligga i sängen på kvällarna och vänta på den. Ibland varade den bara någon kort sekund men ibland kunde det kännas som att man föll i säkert en minut. Vissa gånger gick det inte alls, det var lite olika. Oftast så kom den precis i samband med att jag skulle somna. Man var bara tvungen att försöka hålla sig vaken precis när man var riktigt nära att somna.

Gå i sömnen

Det hade väl varit konstigt om jag inte hade gjort det med tanke på att mitt sömnmönster redan var en aning rubbat. Det kom väl igång någon stans i samma vev som jag fick ett eget rum och kom ur växasängen.

Jag var som familjens egna lilla spöke. Ljudlöst smög jag mig fram och kunde plötsligt stå i öppningen till tv-rummet som en vålnad i nattlinne. Säkert  var det ganska obehagligt att upptäcka att någon står och glor på en när man sitter uppkrupen i soffan och tittar på Macahan eller Lilla huset på prärien. Mamma och pappa var nog bara väldigt vana vid det så det enda de gjorde var att säga till det lilla spöket att krypa till kojs igen.

Ibland mumlade jag något ohörbart, ibland var jag på väg någon stans men som det lydiga lilla spöke jag var så löd jag minsta uppmaning.

Ibland vaknade jag mitt i sömngångeriet och de stunderna var mindre angenäma. Man blir väldigt desorienterad när man vaknar i upprätt ställning någon annan stans än där man la sig från början.

flygaMinns gången då jag vaknade till på översta trappsteget på övervåningen med täcket i handen. Hjärtat slog som en hammare i bröstet på mig när jag insåg vad jag varit på väg att göra. Jag hade tänkt hoppa!

Man får så här i efterhand vara glad för att kroppen producerar adrenalin och sånt som gör att man vaknar till. Jag har hört talas om folk som inte gjort det och hoppat ut genom fönster och dött. Mycket möjligt att det bara är en skröna men jag var sekunder från att fara nedför trappan med huvudet före och täcket släpande efter mig. Täcket som var tänkt att fungera som en fallskärm. jag skulle ner till brorsan som bodde på nedervåningen.

Vad jag nu skulle där och göra mitt i natten. Spöka kanske?

Öppnade upp

Under mina första levnadsår kan man väl säga att jag öppnade upp för alla slags fantasier, möjligheter och omöjligheter. I min lilla hjärna fanns det inga tydliga gränser för fantasi och verklighet. Jag fantiserade dygnet runt. Jag kunde sitta i timmar med en skokartong och med bomull, tygbitar och papper skapa en hel bostad för mina små fantasifoster. Det riktiga dockskåpet lekte jag inte gärna med. Jag ”råkade” alltid ha sönder de små sakerna för att jag ville se hur bra de satt ihop, och när pappa hade lagat dem hade jag sönder dem igen eftersom jag var tvungen att se hur bra lagningen var.

Jag var nyfiken och vetgirig men kanske inte alltid den mest ”ifrågasättande” personlighetstypen. Jag kunde nog till och med vara ganska lättlurad fast samtidigt klok på mitt egna lilla vis.

Jag blev nog ett ganska tacksamt ”offer” för all sorts ”hokus pokus”. Jag hade inget problem med att omvärdera det jag trodde på. Jag hade trott på så många saker och sedan ändrat mig, att det var som världens mest naturliga sak.

Så fort det dök upp nya spännande saker var jag tvungen att testas och utforska dem. Jag fascinerades av allt som var mystiskt och egentligen inte gick att förstå. Först var det anden i glaset och sedan fortsatte jakten på något nytt.

Tonåren var en underbar tid på många sätt. Det var ok att vara något av en ”sökare”, vara lite fnittrig och tramsig men samtidigt växla mellan skratt gråt och ilska. Bara det att jag alltid var så förbannat trött och drömmarna följde efter mig. Jag kunde inte bli av med dem!

I takt med att jag utvecklades utvecklades även drömmarna. Konstigt hade väl varit annars.

Mer om tonåren i nästa del:

Del 5 – Tankarnas inverkan på drömmarna och att vakna om och om igen