Pheme under ytan del 4


Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset
Del 3: Förnekelse och rädslor

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

pheme sover

Drömmarna

Långt innan ”Anden i glaset” och spökligheter.
Man kan nog säga att jag genom mina upplevelser som liten skapade en förutsättning för att kunna ta till mig och tro på spökligheter och hokus pokus senare i livet…

Jag kan omöjligt svara på när det där drömmandet började och det är av den enkla anledningen att mitt minne inte sträcker sig hur långt bak i tiden som helst.
Jag minns till exempel inte när jag föddes. Jag minns heller inte att jag någonsin varit fri från drömmandet.

Första minnet är från när jag låg i en slags ”växa-säng” inne i mamma och pappas sovrum.
Jag vaknade på morgonen med täcket under mig, fötterna i huvudändan och rumpan på golvet. Jag hade snott runt som en propeller i sömnen så att sängen hade glidit isär.

Jag hade haft en väldigt livlig dröm den natten/morgonen, precis som så många andra nätter och mornar.
Jag brukade vakna lite hur som helst och kors och tvärs men vid just det här tillfället var jag sjuk och ”öroninflammationsdrömmen” fick mig att sova extra oroligt.

Jag kom att kallade den så eftersom den återkom varje gång jag hade öroninflammation och feber. Efter fyrtioelva öroninflammationer så kände man liksom igen den och den var helt klart speciell.

 *zum zum zum* Ljudet ökade i styrka. Jag  föll. Det var som att det sög tag i hela kroppen, som att falla handlöst genom rymden.

Plötsligt befann jag mig i en tvättstuga, en sådan tvättstuga som fanns i lägenhetshuset tvärs över gatan. Ensam och förvirrad. Jag tyckte inte om att vara ensam.

Jag ser mig omkring och får syn på ett smyckesskrin på en plåthylla på väggen. Ett likadant skrin som mamma hade på nattduksbordet. Mörkbrunt trä med guldfärgade hörn och nyckelhål. Jag undrade vad som låg i men vågade inte gå fram och öppna.

*zum zum zum* ljudet blev allt högre…

Det var kallt och jag frös. Jag studerade betonggolvet som var prickigt, som om någon skvätt ut färg i olika gråa toner över det. Jag tittade åt alla håll och undrade om jag skulle gå hem, om det var möjligt att gå hem eller om jag var fången i tvättstugan? Jag tycker mig känna att någon var närvarande men jag kunde inte se någon.

Jag får syn på en dörr i väggen. En stor hård metalldörr. En likadan dörr som vi hade i garageväggen hemma, ett sopskåp!
Jag öppnade skåpet och får syn på min röda cykel med stödhjul och ljusgråa däck. Jag kunde inte förstå vad den gjorde där.

Jag rös och frös. Jag var rädd för något men jag visste inte vad. Jag kände lukten av sopor fast det inte fanns några. Sedan gled jag tillbaka. Jag kunde känna lukten av hemma. Långsamt vaknade jag till men kunde fortfarande höra ljudet i öronen *zum zum zum* …men det blev allt svagare…tills jag slog upp ögonen. Då försvann ljudet!

sömngång

En fullständigt meningslös dröm helt utan någon egentlig handling!
Tänk att jag drömde den om och om igen. Vad skulle det var bra för kan man undra? Jag förväntade mig att den skulle dyka upp så fort jag blev sjuk och det gjorde den.

Jag minns att jag försökte berätta om drömmen för mamma och pappa men de fattade aldrig riktigt. De trodde bara att det var en vanlig dröm fast det inte var det. Lukten av sopor var så skarp, kylan så påtaglig, ljudet som fanns kvar i öronen när jag vaknade och känslan av att falla. Det var liksom på riktigt!

När man är så där liten är det inte lätt att förstå saker när inte ens vuxna förstår dem. Jag lärde mig därför att drömmar kunde vara sådär. De var bara vanliga drömmar som kändes lite ovanliga. Tänk så klokt ett litet barn kan vara.

När jag slöt mina ögonlock om kvällarna och drömmarnas landskap öppnades för mig så levde jag mitt andra liv. Där kunde vad som helst hända. Både bra och dåliga saker men mestadels bra saker.

Det var oftast när jag var sjuk som det blev konstigt och obehagligt. Tvättstugedrömmen och Digitaladrömmen (se förra kapitlet) var speciella ”feberdrömmar”. Det visade sig dock att ”feberdrömmarna” skulle komma även när jag inte hade feber. De började dyka upp lite när som helst fast med olika innehåll. Ibland innehöll de skarpa lukter och känsel men ibland var de bara ovanligt tydliga och det var ofta som att jag stod i min egen dröm och tittade på och kunde tänka som vanligt. Jag lärde mig faktiskt att tycka om dem. Så länge de inte var madrömmar.

Mardrömmarna fick ofta egna namn om de återkom mer än en gång, som ”Tarmhunden” och ”Grötkatten”. Ja jag hade en livlig fantasi.

Skelettet bakom dörren

Skelettet bakom dörren som från början bara var en skräckinjagande fantasi fick en ny ”demension” när jag en natt slog upp mina ögon och såg det stå inklämt mellan dörren och väggen. Det vita skelettet lyste i mörkret.
Jag blev helt paralyserad, så pass att jag inte ens vågade ropa på hjälp. Jag kissade ner mig och la mig på andra sidan av sängen och somnade om. Fullständigt normalt (eller inte).

Naturligtvis hade jag inte varit helt vaken eftersom jag aldrig hade kunnat somna om då men jag hade ändå sett det med öppna ögon. Nu visste jag exakt hur det såg ut! Mitt alldeles egna ”bakomdörrenskelett”.

skelettet

Ingen trodde på mig och tur var väl det. Om någon hade börjat bekräfta min galna drömmar och tagit dem för något annat än drömmar och fantasier, då hade jag nog inte blivit den jag är idag.

Skelettet bleknade bort med tiden och ersattes inte av något annat, i alla fall inte bakom just den dörren. Jag blev äldre och insåg att jag själv skapat bilden av det för att jag själv fantiserat ihop en rädsla baserad på någonting jag förmodligen sett någon gång. Som tex Trazan & Banarne, när hemlige Arne förvandlas och det ligger en dödskalle på bordet.
Jag var livrädd för just den delen av programmet. Jag kunde själv se den kopplingen med tiden.

När jag beskrev känslan av att ”falla genom rymden” för brorsan höll han med och sa:

”Känslan av att falla, visst är det häftigt!”

Då förstod jag att det inte var något märkvärdigt och jag älskade känslan. Jag kunde ligga i sängen på kvällarna och vänta på den. Ibland varade den bara någon kort sekund men ibland kunde det kännas som att man föll i säkert en minut. Vissa gånger gick det inte alls, det var lite olika. Oftast så kom den precis i samband med att jag skulle somna. Man var bara tvungen att försöka hålla sig vaken precis när man var riktigt nära att somna.

Gå i sömnen

Det hade väl varit konstigt om jag inte hade gjort det med tanke på att mitt sömnmönster redan var en aning rubbat. Det kom väl igång någon stans i samma vev som jag fick ett eget rum och kom ur växasängen.

Jag var som familjens egna lilla spöke. Ljudlöst smög jag mig fram och kunde plötsligt stå i öppningen till tv-rummet som en vålnad i nattlinne. Säkert  var det ganska obehagligt att upptäcka att någon står och glor på en när man sitter uppkrupen i soffan och tittar på Macahan eller Lilla huset på prärien. Mamma och pappa var nog bara väldigt vana vid det så det enda de gjorde var att säga till det lilla spöket att krypa till kojs igen.

Ibland mumlade jag något ohörbart, ibland var jag på väg någon stans men som det lydiga lilla spöke jag var så löd jag minsta uppmaning.

Ibland vaknade jag mitt i sömngångeriet och de stunderna var mindre angenäma. Man blir väldigt desorienterad när man vaknar i upprätt ställning någon annan stans än där man la sig från början.

flygaMinns gången då jag vaknade till på översta trappsteget på övervåningen med täcket i handen. Hjärtat slog som en hammare i bröstet på mig när jag insåg vad jag varit på väg att göra. Jag hade tänkt hoppa!

Man får så här i efterhand vara glad för att kroppen producerar adrenalin och sånt som gör att man vaknar till. Jag har hört talas om folk som inte gjort det och hoppat ut genom fönster och dött. Mycket möjligt att det bara är en skröna men jag var sekunder från att fara nedför trappan med huvudet före och täcket släpande efter mig. Täcket som var tänkt att fungera som en fallskärm. jag skulle ner till brorsan som bodde på nedervåningen.

Vad jag nu skulle där och göra mitt i natten. Spöka kanske?

Öppnade upp

Under mina första levnadsår kan man väl säga att jag öppnade upp för alla slags fantasier, möjligheter och omöjligheter. I min lilla hjärna fanns det inga tydliga gränser för fantasi och verklighet. Jag fantiserade dygnet runt. Jag kunde sitta i timmar med en skokartong och med bomull, tygbitar och papper skapa en hel bostad för mina små fantasifoster. Det riktiga dockskåpet lekte jag inte gärna med. Jag ”råkade” alltid ha sönder de små sakerna för att jag ville se hur bra de satt ihop, och när pappa hade lagat dem hade jag sönder dem igen eftersom jag var tvungen att se hur bra lagningen var.

Jag var nyfiken och vetgirig men kanske inte alltid den mest ”ifrågasättande” personlighetstypen. Jag kunde nog till och med vara ganska lättlurad fast samtidigt klok på mitt egna lilla vis.

Jag blev nog ett ganska tacksamt ”offer” för all sorts ”hokus pokus”. Jag hade inget problem med att omvärdera det jag trodde på. Jag hade trott på så många saker och sedan ändrat mig, att det var som världens mest naturliga sak.

Så fort det dök upp nya spännande saker var jag tvungen att testas och utforska dem. Jag fascinerades av allt som var mystiskt och egentligen inte gick att förstå. Först var det anden i glaset och sedan fortsatte jakten på något nytt.

Tonåren var en underbar tid på många sätt. Det var ok att vara något av en ”sökare”, vara lite fnittrig och tramsig men samtidigt växla mellan skratt gråt och ilska. Bara det att jag alltid var så förbannat trött och drömmarna följde efter mig. Jag kunde inte bli av med dem!

I takt med att jag utvecklades utvecklades även drömmarna. Konstigt hade väl varit annars.

Mer om tonåren i nästa del:

Del 5 – Tankarnas inverkan på drömmarna och att vakna om och om igen

 

Pheme under ytan del 3


Läs även:
Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

digitala-attack

Förnekelse

Vi fick aldrig det där med anden i glaset att fungera lika bra som den där gången i källaren. Jag antar att vi därför pratade mer OM andar än vi faktiskt försökte få kontakt med dem. Det var nästan det som var grejen, att planera och att skrämma upp varandra.
Anden i glaset var inte det enda vi pratade utan om allt som var mystiskt, om aliens, om döden och om rymden.

Jag minns hur vi kunde sitta i timmar och filosofera om hur stor rymden var, om den tog slut och vad som då fanns bakom slutet?
Ni vet såna där tankar man kan bli galen av eftersom det inte går att förstå hur något skulle kunna vara evigt och hur stor en evighet är.

I alla fall, det blev tydligt att anden i glaset inte fungerade särskilt bra när XX inte var närvarande. Hon föredrog lite äldre kompisar så var lite svår att få med.
XX hade ju varit den som lett oss till beviset för att andar kunde tala. Ni vet Mopsen och den döda flickan (se del 2).
Att jag och kompisen i hemlighet hade konstaterat att det var XX som styrde glaset hade inte så stor betydelse. Vi kunde inte veta säkert särskilt som XX nekade när vi konfronterade henne. Hon hade minsann inte gjort någonting! Så vi fortsatte att tro. Vi hade inga säkra bevis som styrkte våra misstankar. Ingenting som bevisade att det inte var ”någonting”.

Ja, ni hörde rätt!

Det var det där med hur glaset for i väg som tedde sig så övernaturligt. Det var som om en osynlig hand hade slagit till det och eftersom ingen kunde förklara det så måste det varit ”något” övernaturligt och fick var så i väntan på bevis om motsatsen.

Sticka huvudet i sanden

Manipulerade ”ickebevisen”

Precis som det brukar vara i den ålder så hamnar man i nya kompiskretsar. Kompisar byter gäng vartefter var och en utvecklas både fysiskt och mentalt. Man höll sig oftast med dem som var på ungefär samma nivå som en själv och det var så jag hamnade i ett nytt Anden-i-glaset-gäng.

Jag minns hur vi kunde berätta samma saker om och om igen för varandra. Ingen märkte (eller ville märka) när detaljerna blev fler och fler och mystiken bara växte och växte. Man återberättade varandras berättelser och upplevelser och i slutändan var det inte mycket till sanning kvar.

En kran som stått och droppat lite lätt kunde bli en till kran som stått på högtryck utan att någon rört vid den. Mystiska ljud man inte kunnat identifiera följdes av att saker hade flyttat på sig och alltid var det tätt följt av:

”Men jag kan inte bevisa det…. och nej det var ingen annan som såg det”

Det var som att man hoppades på att allt skulle bli verkligt bara man trodde på det tillräckligt hårt. Man försökte övertyga både sig själv och andra.

Nu var det inte så att det här var det enda vi ägnade oss åt. Vi var i övrigt väldigt normala barn. Vi tjuvrökte till exempel, pratade killar, fnittrade och allt det där som hör till.

Slutet på ”Anden i glaset eran”

Den nya konstellationen tjejer (några gamla och några nya) var snart fast i anden i glaset-träsket igen. En av tjejerna bodde i en trävilla som hade en massa mystiska ljud för sig. Särskilt vid omslag från varmt till kallt väder och eftersom övervåningen var värst var det där vi höll till.

Vid ett enda tillfälle hade vi en kille med oss. Honom såg vi inte röken av igen. Vi levde på att vi skrämt upp honom även om han påstod att det var vi som var fjantiga.

Jag vet inte hur många gånger vi testade men jag minns den sista gången. Det var uppe på övervåning i huset med alla märkliga ljud. Vi satt på golvet i ett gästrum där det bara fanns en säng och ett skrivbord. Golvmattan i plast var bajsbrun minns jag.

Glaset for som en virvel över pappret. Vi hade tusentals frågor om framtiden och vi var nöjda med svaren. Ingen kunde ju avfärda svar om något som inte har inträffat ännu och det var bra svar, alltid det man ville höra.

Så kom det plötsligt ett mystiskt ljud från rummet bredvid. Vi var helt säkra på att vi var ensamma i huset så det måste varit något ”övernaturligt”. Det lät inte som de där vanliga ljudet utan högre. Tjejen som bodde i huset tog kommandot och frågade:

Var det du anden?

Kan du bevisa att du är här?

Glaset började röra sig och vi bokstaverade högt: T-I-T-T-A-U-N-D-E-R-S-Ä-N-G-E-N
Titta under sängen!!!!!!!!

Vi frös till is (i alla fall 99% av oss). Ingen vill titta efter.
Vi drog oss mot väggen på motsatt sidan och flämtade. Tillslut tog ena tjejen mod till sig och tände en lampa och kröp ihop på golvet och tittade in under sängen. Försiktigt sträckte hon in sin hand och trevade efter något, drog tillbaka den och SKREK! Det gjorde vi andra också!

I handen höll hon ett stycke vitt hår! Andens hår!

Hon skrek och slängde det ifrån sig. Vi skrek, vi visste inte vart vi skulle ta vägen men på något vis tog nyfikenheten över skräcken och efter en stund skickades den lilla hårbollen runt. Vi studerade det men skräckblandad förtjusning. Trodde vi fått vara med om något fantastiskt, ett bevis.

Berättade jag att tjejen som bodde i huset hade en stor Collie? En sådan där Lassie-hund. Precis, den hade även vitt hår som märkligt nog var av exakt samma kvalitet som andens hår.

lassie

Så föll våra blickar på den skyldige. Det gick nu upp för oss att den enda som kunnat veta att det fanns hundhår under sängen var hon. Vilken förrädare! Nu var ju allt förstört. Den allvarsamma leken blev till just lek.

Vi slutade med anden i glaset efter detta men det var inte så att vi uteslöt att det kunde fungera på riktigt. Absolut inte, men just den här gången var utan tvekan INTE på riktigt.

Rädslor

Redan långt innan Anden i glaset eller innan jag ens visste om annat än spöket Laban, var jag rädd för spöken. Jag har ingen aning om vad som startade det hela men det började tidigt.

Jag tror jag föddes nyfiken och därför var lite mer nyfiken än vad som var bra för mig. Jag hade dessutom en fem år äldre bror som berättade saker för mig och givetvis trodde jag på allt. Att jag redan då hade sömnproblem, drömde mycket mardrömmar eller konstiga drömmar över lag, var nog en bidragande faktor till alla mina rädslor eftersom det ibland blev svårt att skilja på dröm och verklighet.

Spöken för mig kunde vara precis vad som helst. Oftast var det ett skelett som stod i springan mellan väggen och dörren på kvällarna när jag skulle sova. Det hände till och med att jag kissade på mig i sängen för att jag var för rädd för att gå på toaletten eftersom skelettet skulle kunna hoppa fram och ta mig. Jag låg och ropade på mamma och pappa, bad dem trycka in dörren mot väggen så skelettet inte skulle få plats men det sablans skelettet fanns alltid kvar ändå och jag visste det eftersom jag hade sett det.
Jag hade vaknat på nätterna och sett det!

Förutom ”bakomdörrenskelettet” var det ofta mördare under sängen. Min definition på mördare kanske inte var riktigt verklighetsförankrad. Jag visste knappt vad det var men jag hade hört att de var farliga. Jag kunde höra ”mördaren” därunder så varje kväll var mamma eller pappa tvungna att stoppa in täcket under madrassen så att ingen mördare skulle kunna krypa upp där när jag sov.

Inte blev det bättre efter den kvällen då brorsan hade gömt sig därunder!

Pappa hade läst klart godnattsagan och bäddat ner mig, då det började det krafsa i sängens masonitbotten….
Ni ska inte tro att någon trodde mig. Jag låg jämt och ylade om att det var något under sängen (vargen kommer) men nu var det på riktigt. Den satans skitungen skrämde slag på mig men fick sig en rejäl utskällning när han väl kröp fram.
Han gjorde aldrig om det men jag förblev ”traumatiserad”. Jag tittade under sängen innan läggdags fram till vuxen ålder.

Jag gick mycket i sömnen och kunde vakna ganska desorienterad. Ibland blev jag rädd när jag fick höra dagen efter vad jag hade gjort. Jag kunde gå upp ur sängen och ut till TV-rummet där mamma och pappa satt och bara stå där utan att säga något. Glo med vidöppna ögon tills de sa till mig att gå och lägga mig igen. Då gjorde jag det! Jag tyckte det var skitläskigt eftersom jag inte hade något minne av det.

Digitala

Av alla hemska varelser och fantasier som fanns i mitt huvud (för fantasi det hade jag) fanns det ett speciellt monster som faktiskt kom långt innan alla andra. Jag minns det så tydligt att jag utan problem kan återge den i bild exakt så den kom att se ut.
Från början ”såg den inte ut alls”, den var bara ett ord jag tyckte var läskigt, baserat på digitalklocka och som jag och min lika fantasifulla pappa gjorde en lek av. Att jag vet hur den såg ut var för att jag tillslut drömde om den.

digitala

Digitala, den muterade digitalklockan!

Digitala armbandslockor på den tiden väldigt moderna. En del kunde till och med lysa i mörkret om man tryckte på en liten knapp vid sidan. Jag hatade dem, tyckte det var otäcka. Fyrkantiga och äckliga med siffror som ändrade sig utan att man gjorde något.
Det jag hade mest problem med var ändå inte utseendet utan ordet DIGITAL. I mina öron var det inte en digitalklocka utan en blandning av skelett, digitalklocka och monster. Den bilden fick jag senare revidera (se ovan).

Så uppfanns Digitala och Digitalorna. Jag låg nere hos mamma och pappa i deras säng. Delade täckte med pappa (mamma höll nog på med något annat viktigt i tvättstugan).

Pappa: Nu kommer Digitala! Digitala kommer!

Jag: Neeeej!

Pappa: Vi måste gömma oss!

Jag: Pappa, pappa, släpp in mig! Digitala kommer!

Pappa tog täcket och drog över huvudet. Täppte till alla hål så att jag inte kunde komma in under täcket för att ta skydd. Jag slet och drog i täcket och vi skrattade så vi tjöt men jag var rädd på riktigt. Kan ha varit 3-5 år då men det var en lek och oftast på min uppmaning. Mamma kom ofta och förstörde allt:

Men sluta skrämma tösen nu!

Tillslut släppte pappa in mig under täcket och Digitala försvann. Så började vi om.
Höll på med den där leken i många år, det var min favoritlek. Min son fick senare ärva en variant på den men då hette den ”Gömma lejon” eftersom barn av hans tid inte vet vad en digitalklocka är. Klockan är ju i mobiltelefonen. Pappa är väldigt stolt över att ha fört traditionen vidare inom familjen.

Drömmen om digitala

Så kom en natt. Jag var sjuk och hade feber den natten. Drömmarna blev alltid så verkliga då och jag kunde inte säkert avgöra om det var en dröm eller verklighet men just denna natten visade Digitala sitt rätta ”ansikte”.

Jag var hemma hos farmor och farfar när jag hörde ett muller på himlen. Det lät som en blandning av flygplan och ett rymdskepp. Jag tittade upp mot himlen och såg något svart och stort med stora digitala siffror i fram. Farkosten var ganska platt men bred och de röda lamporna såg ut som ögon.

Jag sprang ner till farmor och farfars källare via trappan på utsidan av huset. I vanlig ordning som i alla mardrömmar så glömde jag stänga dörren efter mig. Digitala tog sig in genom dörren (fråga mig inte hur men den krympte väl) och åkte efter mig med sina röda arga ögon. I bakgrunden kunde man höra hur flera Digitalor var på väg. Jag sprang i panik, ville bara komma undan. Digitala var så stor!

Hela den drömmen gick ut på att jag blev jagad och jag vaknade genomsvettig innan drömmen var slut. Vilken lättna!
Genast berättade jag för mamma och pappa att jag sett den riktiga Digitalan nu. Jag visste i detalj hur den såg ut och den etsade sig fast i mitt minne för all framtid.

Digitala var en muterad digitallocka och mitt i en tid då rymden och stjärnornas krig var väldigt populärt. Den slående likheten med ett Star Wars-skepp  kanske inte är så konstig?

Bleknar

Åren gick och varje sak bleknade bort långsamt. Skelettet bakom dörren försvann, mördaren under sängen likaså fast jag fortsätta titta under sängen varje kväll fram tills jag blev vuxen. Digitala fanns fortfarande med mig men mest som en rolig grej.
Jag slutade att gå i sömnen så småningom men ändå var det bara början på något nytt.

De verkliga drömmar fick fäste i mig. Känslan av att falla…….

Del 4 – Drömmarna och känslan av att falla