Det förutsägbara så kallade ”okända”


Efter ytterligare ett avsnitt av ”Det okända”, denna gången med Jörgen Gustafsson, blev jag återigen besviken.
Folk vet verkligen inte vad en sömnparalys är. I vartenda jäkla avsnitt beskrivs det sömnparalyser fast då är det förstås spöken och inte sömnparalyser man berättar om. Det läskiga sker ALLTID i samband med insomning eller uppvaknande precis som en sömnparalys och beskrivningen är identisk. Vilket märkligt sammanträffande!

Jag förstår precis och klandrar inte de som upplever detta men jag tycker att de som har hand om produktionen borde tycka att det börjar bli patetiskt när man lägger så stor vikt vid något som de vid det här laget är upplysta om vad det är, alltså inget konstigt alls även om det är obehagligt. Jag hade en senast i förra veckan. Alltså inte bara en paralys utan jag hörde röster, någon som pratade med mig.

Sedan en grej till som går mig sjukt mycket på nerverna. Om jag hade stått och dammsugit och någon (ett spöke) dragit mig i håret så det gjorde JÄTTEONT eller om jag vaknat av att någon försökte dra mig ur sängen mot ett fönster som  spöket dessutom ställt på vid gavel som om det ville hiva mig ut genom fönstret. INTE FAN HADE JAG STANNAT KVAR PÅ DET STÄLLET EN ENDA SEKUND TILL!!! Vem hade gjort det, alltså på riktigt?

Om jag hade sett tre tydliga människogestalter gå in och ut genom en dörr eller ett rum, inte hade jag suttit kvar och tittat på tv eller vänt mig om i sängen och somnat om? Om det varit på riktigt? Jag hade ringt polisen! Särskilt om jag dessutom var skeptisk på riktigt eftersom jag då skulle vara övertygad om att det var riktiga människor.

Så hur kommer det sig att alla dessa starka upplevelser skrämmer så fruktansvärt och är så extremt tydliga men folk ändå inte reagerar som de skulle ha gjort om det varit en riktig människa/inkräktare (vilket de oftast tror först eftersom de är ”skeptiska”)?

För att de vet att det inte är på riktigt!
Efterhandskonstruktioner, selektivt minne, fantasi, önsketänkande osv.
Man kan bli rädd av en sömnparalys som ofta innebär att man upplever både ljudliga och synliga hallucinationer. Särskilt i kombination med att man är paralyserad kan man bli riktigt panikslagen men man vet innerst inne, det var inte på riktigt för om det hade varit det, om det varit ett väsen som satt på sängkanten ,rent fysiskt någon som tryckte ner en, drog av en täcket, viskade till i örat, skrek, hade man inte legat kvar och man hade definitivt inte somnat om eller in.

Just de här upplevelserna är spiken i kistan, man får nog och bestämmer sig för att det är spöken och att det nu gått så långt att de blir fysiska. Man kontaktar ”Det okända” och får hem ”Google-Pierre”, Terry Evans eller någon annan foliehatt som naturligtvis bekräftar alltsammans.

Jag önskar faktiskt att de ansträngde sig lite mer och såg till att visa alla de där fantastiska träffarna som medierna har (enligt alla vittnen) men som tydligen aldrig kommer med i Tv och att de kunde filma i alla fall ett av alla de där hundratals spöken som de måste stött på nu efter alla säsonger. Vill citera mitt kloka barn som sa:

Men mamma, varför filmar dom inte några spöken om det nu finns så många där? Om spökena har gjort allt det där så skulle man få med det på film eller hur? Varför skulle de INTE spöka just då och varför stannar de inte kvar med kamerorna tills spökena kommer fram? Vill man inte visa dom sin inte tror på det?

En sann true believer hade svarat: Nej, för då måste den som filmar ha mediala egenskaper eller nej, det går inte för att någon i filmteamet kanske är skeptisk. Jag svarade: Precis, och vad drar man för slutsats av det?
Mitt barn svarade: Det finns inga spöken…..

Exakt! Men folk kommer fortsätta att tolka ljud och händelser de inte kan förklara som spöken. De kommer aldrig inse att allt det där de ser i ögonvrån handlar just om att det är i ögonvrån och att man inte riktigt har ”full täckning” där.
De kommer aldrig förstå att ljudet de hörde efter att de redan bestämt sig för att det spökar inte alls var något konstigt. De kommer aldrig begripa att man sover sämre när man är rädd/orolig och/eller stressad och därför slutligen märken av det genom att man ”trillar ur sömnen” just vid insomning eller uppvaknande och upplever paralyser och hallucinationer.
De kommer aldrig tänka tanken att om någon på riktigt hade suttit på sängkanten hade de ALDRIG somnat om.
Om ett monster hade hängt över sängen och tagit stryptag så hade man flyttat på stört.

Ingenting kommer att förändras bara för att jag skriver det här men det skulle glädja mig om någon fick upp ögonen och började tänka lite kritiskt och vågar ifrågasätt sina egna upplevelser. Jag slår vad om att det inte finns en enda människa på denna jord som inte dagligen blir lurad eller lurar sig själv. Det är så vi fungerar vi människor och jag är inget undantag men jag är på min vakt. Jag missförstår och feltolkar saker dagligen. Jag begriper mig inte på dem som tror sig ha ensamrätt på sanningen och förväxlar den med tro. Det hade funnits bevis vid det här laget om så bara en fjärdedel av allt som berättats vore sant. Det finns redan pengar att hämta i den här lurendrejeribranschen men det är inget mot vad det hade funnits om det hade varit på riktigt.

Vakna!

Vem vill vara död?


Pheme filosoferar…. och kan inte sätta punkt i vanlig ordning

Inte jag!

Vem vill tro att ett barn som rycks ifrån livet inte ska få någon slags ”andra chans”? Vad är meningen annars, med livet alltså, om folk bara försvinner?

När ens älskade dör och stoppas ner i en kista och ingen längre känner till alla ens brister, olater och hemligheter eller älskar en sådär djupt och innerligt.
Vad är meningen med det om personen inte finns kvar och kan älska mig från andra sidan? Inte kan se ner på mig och le åt mig när jag drämmer tån i tröskeln för femtioelfte gången eller kan ge mig en osynlig kram när jag är ledsen?
Vart tar all kärlek vägen, alla tankar, alla minnen, all framtid, allt….?

Meningen med livet?

Den frågan ställer sig alla någon gång i livet. Jag har gjort det och jag gör det fortfarande. Särskilt då jag ställs inför döden och sörjer djupt.
Ibland när jag ser på nyheterna undrar jag också varför, varför, varför och varför? Vad ska det vara bra för om det inte finns en mening? Ett högre syfte eller en noga uttänkt plan? En fortsättning, en himmel eller ett helvete där alla onda får sona sina brott?

Att vara ateist betyder inte att man inte vill att själen ska finnas, att den lever vidare osv.
Att vara lagd åt det skeptiska hållet betyder inte heller att man inte vill att det ska vara så, att själen lever vidare på något vis.
Varför skulle man inte vilja det?

Att inte tro eller att vara skeptiskt är helt enkelt att inte tro. Det är inte en tro i sig utan precis som jag skrev, att inte tro.

Det är osannolikt, finns inga bevis, är inte mer troligare än vilket hittepå som helst. Varför då tro? För att man vill det?

Tänk att alla människor faktiskt inte kan blunda för verkligheten, vetenskapen, fakta eller galenskap utan väljer att göra det bästa av livet, låter livet ha sin gång, bearbeta sorgerna, förlusterna, katastroferna tills det bara blir svart och allt är över.
Det gör inte livet mindre betydelsefullt. Det blir snarare väldigt värdefullt eftersom man inte tror att det finns något mer efter att ”lampan har slocknat”. Livet blir inte tråkigare. Varför skulle det?

einstein-laughing

En glad ateist

Visst är tanken kittlande och spännande. Tänk om…….

Ja tänk om jag kunde flyga, lyfta berg, bli multimiljonär över en dag eller att jag kunde få röntgensyn genom att köpa ett par svindyra glasögon. Det vore också väldigt spännande. Men jag tror inte det kommer att ske fast jag önskade att det gjorde det.

Jag har uppfattat det som att människor som tror på livet efter döden inte skulle veta vad de skulle göra med sin liv, inte veta hur de skulle leva det om de inte trodde på det dom tror på.

Gud så bekvämt att leva om man trodde att man visste att det finns en ”andra sidan”. Det man inte hinner säga i det här livet kan man ju förmedla genom Terry Evans när man har dött liksom.

Sörjer man mindre när någon dör om man tror på ett slags efterliv? Varför grinar och sörjer sig folk halvt fördärvade om de säkert vet att man kommer att mötas igen? Vad är ett par år mot en hel evighet tillsammans?

Om man vet att personen finns med hela tiden, vakar över en, förmedlar sig genom drömmar och kan ge vardagliga råd genom ett medium som man ger lite pengar i gengäld. Borde det inte vara lite lättare då än om man tror att lampan släcks och sen är det slut?

Inte så övertygade som de tror

Tänk jag tror inte ens de som tror verkligen är så övertygade. Jag kan ju inte veta säkert men jag tror inte det. Allt skulle bli så himla enkelt då och det är inte för inte som man talar om verklighetsflykt när man talar om troende.

Att motbevisa dem eller snarare smula sönder deras argument är samma sak som att rycka bort mattan under fötterna på dem. Såklart de inte vill det och såklart de blir förbannade om de nu har valt att tro.
Men det finns inget som säger att man inte får göra det! Varför skulle man inte få ifrågasätta något som sägs vara bevisat men som inte är det?

Varför blir man upprörd över att andra inte tror?

oh no

Rädsla?

Kör man med sina anekdotiska bevis ja då är man ju säker eller hur?
Säger man att det inte alls är inbillning, jamen då vet man ju att det inte är det för annars skulle man inte säga så. Eller?

Så tror jag inte alls att det är. Om man innerst inne vet att man inte vet, då blir man väldigt sårbar. Man vill inte lyssna på motargumenten.

Bara en troende som verkligen är övertygad skulle kunna ta till sig vad ateister eller skeptiker säger. De har ju inget att förlora liksom.
Till skillnad från de andra som behöver sin tro för att orka med livets hårdheter och orättvisor. De är livrädda för att någon ska ta deras tro ifrån dem och uttrycker just det:

Du vill förbjuda att man får tro på vad man vill.
Du är elak och dum. Du kränker mig.

Fast det inte är alls det jag gör och inte är alls det jag säger eller menar. Ja ni vet hur lättkränkta människor fungerar. Det spelar liksom ingen roll hur man gör för det enda som är rätt enligt dem är om man stryker medhårs och tassar på tå.

Ponera nu att jag (som exempel) verkligen tycker att det är helt ok att tro på vad som helst men inte under några som helst omständigheter tycker att det är ok att lura och utnyttja andra människor.

Jag är fullständigt allergisk mot det i alla sammanhang och jag tycker att det är vedervärdigt och sjukt att människor idag 2013 försöker lura andra att tro att det finns bevis för att de inte gör det (lurar och bedrar).
Det finns inga sådana bevis!

Man försöker göra det legitimt och accepterat att bryta mot lagar vi har mot bedrägerier.
En påkommen charlatan ska förlåtas för alla kan vi göra fel.

Gäller samma princip en pedofil, någon som stulit från fattiga eller någon som ”bara råkar” våldta någon?

Skyller man på att personen var förvirrad eventuellt vilseledd av andar? Onda andar?

Såklart man ska förlåta men då har vi ju återfalls brottslingarna då. De som fortsätter med det dom gjorde när de blev ertappade. För vi har inga bra lagar just för dessa charlataner. Det finns ingen som granskar dem som man gör inom andra yrkesområden.
Varför? Det är ju fel!

Offer offer offer

Sen kan vissa utnyttja situationen och säga att just den personen som blev påkommen drar ner hela branschen. Hela den ”äkta” branschen för helt plötsligt ploppade det upp offer för omständigheterna. Ett jättebra argument när man sedan diskuterar men en skeptiker *ironisk*

Ja den gjorde fel men inte jag inte, jag är äkta och visst är det bedrövligt. Hemska människa men nu släpper vi det.

sopa under mattan

Snabbt in med det under mattan…

Säger man så måste man ju själv vara äkta?
Ja jösses. Det är inte för enstaka påkomna charlataner som man blir skeptiskt men det hjälper en att ledas in på spåret när man uppmärksammar hur omfattande bluffandet verkligen är och hur länge det har fått pågå.

Vetenskapen den vetskapen

tänker

Med den fantastiska vetenskapliga forskning som finns idag om hur våra hjärnor fungerar. Hur vi kan manipulera andra och till och med börja tro på något som från början bara var en fantasi eller önskan. Hur vi kan lura oss själva, bedra oss själva och andra utan att veta om det.

Hur vi är skapade att se mönster, försöka hitta en förklaring (inte nödvändigtvis den mest logiska) men en förklaring till det vi inte direkt kan identifiera eller förstå.
Förstår man inte ja då får man väl hitta på en förklaring. Men vem tusan säger att den sedan är rätt?

Om man inte bestämt sig för att det är så oavsett vad för andra alternativ det finns för då spelar det ingen roll vad någon säger eller hur mycket bevis det finns.

Jag vill inte dö!

Jag vill inte bara dö en vacker dag men jag har accepterat att så kommer att ske. Om jag har haft fel och det verkligen finns en andevärld då ska jag göra allt för att förmedla mig med de levande. Jag kommer absolut inte att börja babbla om någons bil eller tandläkarbesök. Jag kommer vara väldigt tydlig och förmedla det jag vill få fram på ett sådant sätt att det är specifikt, inte kan tolkas utan mitt i prick.

Jag kan komma på en massa exempel jag skulle kunna använda för att verkligen bevisa för vissa personer att det är just jag så om ni vill ha bevis. Vänta tills jag dör!

Om ett medium börjar med de där vanliga barnumuttalandena och hela den där skiten. Då finns jag inte där. Så enkelt är det och tyvärr talar inte erfarenheten för att det kommer att bli så mycket annat än den vanliga cold readingen som ju är ett brett begrepp för den som inte förstått det.

Jag vill inte dö och bara försvinna men jag accepterar att det är vad jag har att vänta mig. Vi får väl se vem som får rätt i slutändan. Att jag inte tror är inte en tro. Jag vet att det inte finns några bevis.

Det är en slags vetskap för mig. Jag vet vad som inte är sannolikt. Jag vågar ta till mig hur människor hela världen åker dit för att de bluffas och luras.
Jag förstår vad vetenskapen förklarar för mig. Jag kan relatera till mig själv, saker jag själv varit med om och då  stämmer det ju.
Jag trodde ju en gång och allt stämmer på pricken. Jag föll i min egen lilla fälla av önskan att tro. Jag skapade mina egna små bevis.

Precis så lurade jag mig själv både medvetet och omedvetet. Jag tycker jag var modig som vågade ta mig ur den där skyddade världen där man invaggades i någon slags falsk trygghet.

Bara för att jag är ateist och skeptiker så är jag inte främmande för att ändra mig men jag har nog lite högre krav än vad en troende har. Bevis är bevis. Inget bevis är inte ett bevis. Enkelt, inga krusiduller.

Det är som det är. Face it!

Det går att överleva döden!


Och jag menar verkligen inte att man överlever genom att leva vidare. Jag menar helt enkelt att det finns dom som trots att de har alla anledning i världen att vilja tro, att vilja kommunicera med bortgångna, som helt enkelt inte tror på en ”andra sidan” och därmed accepterar att död = borta. De överlever sånt som skulle få andra att vilja sluta leva själva. De ”överlever döden”, förlusten och den brutala smärtan av att förlora en eller flera anhöriga.

Idag samtalade jag med en person som har förlorat så mycket men som är så förnuftig och klok att man nästan undrar hur det är möjligt. Man läser om människor som förlorar barn och andra anhöriga och det går att förstå varför de greppar efter halmstrån, varför de söker tröst och varför de väljer att tro att människor kan kontakta deras anhöriga på andra sidan trots att de anhöriga då inte har något vettigt att säga. Jag kan absolut förstå det. Om jag hamnade i den sitsen skulle jag inte önska mig något annat hellre.

Vad jag ser är dels hur olika människor sörjer men också att de som inte kan släppa taget förlänger sin sorg. Jag ser en stor skillnad bara på de människorna jag fått förmånen att dela tankar med.

Jag tror inte att det är bra att gå från medium till medium (som kostar pengar), leta tecken överallt och övertolka drömmar och fantasier. Det är nog med sorgen och känslorna ska tas om hand. Att lura sig själv att tro och ständigt leta bevis är inte att gå vidare. Min tanke är att det måste vara osunt.

Jag förväntar mig nästan att alla som nyligen förlorat någon har en stark inre längtan av att de nära lever vidare någon annan stans. Man liksom tassar fram, vill inte vara plump och antyda något som kan såra. Idag blev jag förvånad när jag fick höra det jag förväntade mig minst.

Jamen du förstår. När man är död så är man död. XX och XX finns inte mer. De är borta!

Jag håller med helt och hållet men samtidigt så vet jag själv att varje gång jag drabbas av sorg går jag igenom samma process. Ställer mig frågan: Men finns det verkligen inget mer?

Jag har besökt medium och blivit så grymt besviken. Varje gång så släcks hoppet! Jag kan bara inte lura mig själv tillräckligt mycket och aldrig har ett medium haft rätt. Då måste jag vara extremt generös i min tolkning i så fall och det är ju inte det som är meningen. Det ska ju inte vara en gissningslek och jag ger inga svar. Jag ger dem inte information som de sedan kan lägga fram som att det kom från dem själva. Då funkar det inte heller om de inte har tur. Att gissa rätt på kvinna eller man är ju 50% chans men när det inte går att fiska information av mig så är det stenkört.

Jag vet ju precis hur cold reading, dvs barnumuttalanden och konfirmeringsbias fungerar. Jag vet hur benägen man är att glömma bort missarna till fördel för det som eventuellt stämmer. Alltså, det är ingen träff om mediet innan har gissat fel två gånger. De ska ju prestera bättre än slumpen i alla fall och det har inte ett enda medium i hela världen klarat av under kontrollerade förhållanden. Någonsin!

Hur som helst, blev nästan lite chockad idag. Att se hur stark någon kan vara utan att söka alternativa vägar eller måla upp en fantasivärld, det gav verkligen hopp om mänskligheten. Det kändes så naturligt och sunt, ett accepterande.

Jag tror absolut att det är lättare att tänka så om man inte har något ouppklarat. Man har levt ett liv där man inte slutar dagen med osämja utan säger det som bör sägas. Inget dåligt samvete och bara en massa kärlek. Det är vad vi människor borde sträva efter istället. Att säga det vi vill ha sagt redan nu. Ställa de frågor vi vill ha svar på helst igår. Inte vänta tills dagen då det är för sent och betala ett medium hundralapp efter hundralapp för att höra:

Hon har det bra nu. Hon finns med dig.
Han hälsar att du ska tänka på att inte stressa. Att du ska tänka på din hälsa. Att du bör se över bilen osv.

Vad är det för slags tröst? En ständigt jakt efter ”bevis” på att han/hon/dom inte är borta på riktigt utan bara på ett annat ställe? Det förändrar ju ingenting egentligen. Vi får inte tillbaka våra nära och kära som gått bort. Det är snarare en flykt från verkligheten precis som droger och alkohol. Man tar till något för att dämpa smärtan. En liten snuttetrasa att ta till då det blir övermäktigt.

Det går att överleva fruktansvärda förluster. Det går ”överleva döden”. Det fick jag verkligen bevis på idag.
Trots det skulle ingen bli gladare än jag om jag hade fel men för att ens få fram någon slags bevis kräver i alla fall jag att alla medium upphör med cold reading-teknikerna och börjar prestera.

Det är så sjukt galet att folk fortsätter att tro att det är på riktigt men begripligt när människor befinner sig mitt i ett sorgearbete. Därmed ser jag påstådda medium som personer som utnyttjar andras svagheter och det är bland det fulaste jag vet!

Och vad är det för fel på att vara en del av ett kretslopp? Om det bevisligen inte finns något mer, inte finns någon gud, inte finns något annat helvete än det vi möjligen redan lever i. Varför låtsas? Varför inte bara leva nu?

Dansa runt en blommig fallos


Det var vad jag en gång i tiden fick lära mig. Fråga inte vart.
Alltså att midsommarstången symboliserade fruktsamhet. En snopp, och givetvis är ringarna själva ”fruktkorgarna” (pungkulorna).

Vet inte om det stämmer men det liknar ju knappast inte en snippa i alla fall. Underbar tradition och flickorna ska plocka sju sorters blommar och drömma om sin framtida prins.
Väldigt fokus på männen och det är ju tur att vi har dem även om prinsarna är få. Hur skulle man annars göra när bilen går sönder eller avloppet proppar igen? Jag dansar gärna runt hur många snoppar som helst bara jag slipper smutsgörat för alla framtid.

Med det så vill jag önska alla en glad midsommar. Eller säger man trevlig?

midsommar-fallos

Jag önskar till och med lögnaktiga medium, charlataner och internet-troll en trevlig midsommar. Ja inte Sylvia Browne då och möjligen inte Sveriges näthatare numero uno, ejröB ttareP heller som slagit svenskt internetrekord i näthat den senaste tiden.
Jag är inte hur storsint och kärleksfull som helst.

En liten egenhändigt ihopsnickrad snapsvisetext dagen till ära:

Lita aldrig på ett medium
Melodi: Trettiofyran
Text: Pheme

Denna kåk har varit våran
uti många herrans år 
Denna kåk har varit vår
men nu har Terry  fått ett spår

Denna kåk har varit med 
och den har stått i vått och torrt
men nu är det slut med det
för nu ska alla spöken bort

Ja, nu är det slut på gamla tider.
Ja, nu är det färdigt inom kort.
Nu ska allas spöken drivas
nu ska all spöken bort!
Så vi tar farväl och
stora tårar rullar på vår kind
Nu är det slut på gamla tider
nu ska alla spöken i himlen in.

”It’s your papa” säger Terry
när vi står där i en ring
Det kan också vara grandma
eller grannen som var ”ding”
Han blev sur och lite gnällig
när vi inte gav nått svar
så han packade och drog
och lämna alla spöken kvar.

Ja, nu är det slut på gamla tider
Ja, nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas
nu ska hela rasket bort!
Så vi tog farväl och såg det rasa
fyllda utav hat.
Och alla spöken följde efter 
när vi tog in på pensionat.

That’s all folks!

Bättre blir det inte efter ett glas rödtjut så här tidigt in på midsommaraftonens ”morgon” 00:29.

Medialitet eller vanlig intuition?


Varför kan jag göra samma sak som ett medium om jag inte har några paranormala förmågor?
Vad är det som skiljer oss åt eller är det ens något som gör det?
Något att läsa för dig som funderar på att gå till ett medium.

Om jag ska beskriva dig även om jag aldrig har träffat tidigare så kommer jag bara genom att titta på dig kunna tala om en massa saker.

Jag ser din ungefärliga ålder, hur du är klädd, om du lägger vikt vid ditt utseende, om du är sportig, om du är stressad, din sinnesstämning mm.
Baserat på det kan jag dra en massa slutsatser.

Jag kan även göra ganska allmänna påståenden om dig och fånga upp din rektion.
Det behöver inte vara medvetet utan så fungerar det, eftersom jag egentligen inte vet.
Man kan dock undra vad det skulle vara bra för? Varför ska jag tala om hur och vem du är om jag inte ens känner dig? Är det inte bättre att fråga en vän?

Om du var ute efter någon slags bekräftelse eller ego-boost så skulle du säkert ha nytta av att någon annan talade om för dig hurdan du är och det är ok så långt men om jag talade om för dig att det var en ande eller guide som gav mig informationen?
Vad skulle krävas för att du skulle tro på det?

Saknar en medial person något vi andra är födda med eller hur menar dom?

För att det skulle vara möjligt att enbart gå på någon slags paranormal information som skickas från en osynlig gestalt och till min hjärna, så måste jag antingen anse mig helt sakna den förmåga som de flesta andra har, att med intryck, intuition och uppmärksamhet kunna läsa av andra människor eller att jag helt enkelt kan stänga av den förmågan.
Då blir följdfrågan, varför?

Varför ska man stänga av något som fungerar till förmån för något annat som fungerar på samma sätt? Om man nu ska gå på hur ett medium beskriver hur det går till.

Bilder i huvudet kan man få om man anstränger sig, verkligen tänker och fantiserar fram saker. Det hela går dessutom ganska fort.Tänk på en gul saftig citron. Tänk dig att du tar en stor tugga av den…
Precis, man kan också känna saker som man egentligen inte ”känner”.

Det som är märklig är att man beskriver medialitet som en blandning mellan intuition och andekontakt. De stänger alltså inte av något. De har jobbat på att stärka sin intuition. Intuition är inget paranormalt, det vet ni nog alla.

Måste säga att jag inte förstår hur de tänker riktigt. Andar pratar inte, alltså de viskar inte i örat på mediet utan skickar bilder och känslor. Alltså, övertolkar de inte sin intuition lite väl mycket?

Ett fel blir ett rätt

Det känns som att man krånglar till saker väldigt mycket och man riskerar sin trovärdighet när det blir fel för det blir det. Väldigt ofta.
Precis som när man gissar. Därför har inget medium kunnat påvisa bättre resultat än slumpmässigt antal träffar vid kontrollerade tester. Det går att räkna ut sånt där även om jag inte ämnar presentera några siffror nu men ett enkelt exempel.

Man eller kvinna 50% chans att gissa rätt eller fel
Ljust eller mörkt hår 50% chans att gissa rätt eller fel

MEN!  Om ett medium ”gissar fel” så kan det ändå bli rätt eftersom en man även kan betyda att kvinnan är manhaftig eller varit en pojkflicka.
Ett fel blir ett rätt. Saker ska ju tolkas vet ni.

Mörkt hår behöver inte betyda att det är svart eller mörkbrunt. Det är bara inte ljust, kanske råttfärgat?
Ett fel blir ett rätt.

Ett personligt bevis (en anekdot) är därför inget bevis. Du tycker/tror kanske att det var många träffar men det skulle aldrig godkännas vid ett vetenskapligt test eftersom exempel likt ovan aldrig är rätt.

Det skulle inte duga för mig som bevis heller eftersom ett medium påstår sig kunna komma med information som de inte kan veta.
Det är inte vad som sker.
Det är den som tolkar påståendena eller bekräftar påståendena och därmed leder mediet i rätt riktning som gör jobbet.

Procenten på träffarna är inte högre än slumpen.

Varför ens påstå att det är andar och guider inblandade?

Antigen ljuger jag för dig eller så har jag en väldigt unik förmåga som kan förändra hela världen (om den fungerar).
Det finns inga gränser för hur användbar den förmågan skulle vara.
Notera nu att det trots att det finns ca 200 års erfarenhet av andepratare inte finns ett enda bevis för att det verkligen fungerar.
Pseudovetenskaplig forskning om du stött på det ordet när man pratar bevis är inte vad det låter som för den som inte är insatt i begreppen.

Pseudo kommer från grekiskan och betyder falsk. På Wikipedia står det:

Pseudovetenskap är en lära som hävdar sig vara vetenskaplig men som inte uppfyller alla de kriterier som krävs av en vetenskap.

Typiskt för pseudovetenskap är att påståenden varken kan bekräftas eller motbevisas med experimentella metoder, och/eller en ovilja att acceptera resultat som motsäger pseudovetenskapen i fråga. Ändå argumenterar ofta företrädare för pseudovetenskapliga områden att deras område ligger framför traditionell vetenskap, snarare än utanför.

Alltså, pseudovetenskaplig forskning kan inte jämföras med vetenskaplig forskning och det är lite som att säga att något är bevisat bara för att 5 personer säger att det är så. Att samtliga 5 personerna kanske ljuger, lider av någon psykisk åkomma går inte att dubbelkolla. För att göra en enkel liknelse alltså.

Fungerar det som man säger, att man kan prata med döda och att man kan få information från döda som man på egen hand aldrig skulle kunna vetat så går det att bevisa, alla undanflykter är ren bullshit!

Fördelen om jag påstår att jag har en paranormal förmåga är att jag kan ta betalt för att säga det jag säger.
Det är en lukrativ bransch, inget snack om saken och att folk vill tro på det förstår jag mycket väl.

Tänk om..

Det vore väldigt intressant att leva i en värld där man när som helst kan få prata med människor som egentligen är döda, lösa mordfall, hitta försvunna saker, fånga brottslingar.
Vissa säger sig kunna förutse naturkatastrofer så kan ni tänka er  hur många människoliv vi skulle kunna räddas.

Om det nu stämmer, att det fungerar så här, väntar Nobelpriset på första bästa som vill ha det, Randi-miljonen och flera andra priser finns att hämta.
Pengar som man sedan skulle kunna skänka till de som är fattiga och svaga. Ett medium vill ju hjälpa människor. Säger dom.

Det är ingen skeptiker som sätter upp orimliga krav på testerna man erbjuder dem som påstår sig ha paranormala förmågor.
Dock är de vetenskapliga och inte pseudovetenskapligt upplagda men, i samråd med den som ska testas.
Det ska följa den vetenskapliga modellen så att all slags medveten och omedvetet fusk inte kan förekomma. Cold reading som exempel och dessutom ska det gå att upprepa resultatet.

Ingen har bevisat någon paranormal förmåga någonsin. Inte ens Randi-miljonen verkar locka och ja, pengarna existerar på riktigt! Finns folk som ljuger och hittar på en massa en massa idéer som liknar rena konspirationsteorier.
Bara att ta kontakt med dom som idag är ansvariga för pengarna så får du svar och eventuellt ett kontoutdrag.

Varför finns det ingen som kan bevisa att det här fungerar?

Jag är tämligen övertygad om att anledning heter cold reading, hot reading och övertolkning av naturliga förmågor.

Gammal nyhet i ny tappning


Jörgen Gustavsson i en nylippt kortversion av Insiders avslöjande mot honom.

Lätt att förvilla sig och få moderskänslor för karl. Den där hundblicken och uppgivenheten….. jag tycker omedvetet synd om honom men håller inte med dem som påstår att det är dålig journalistik. Det är helt rätt, det finns inte en grej som står rätt till här och misstar jag mig alldeles om jag säger att människan står och påstår att informationen inte kommer ifrån andar? Titta själva får ni se.

Ingen nyhet bara nyklippt!

Längre version hittar ni här: http://www.youtube.com/watch?v=tPW3i-kZtCQ By Gesus vem annars?

Pssst! Är det bara jag som har svårt för att hålla isär Jörgen och Anders Åkesson.

Att vara skeptisk till det paranormala


Nog finns det dom som bestämt sig för att paranormaliteter inte existerar precis som en ”troende” tex kan ha bestämt sig för att Terry Evans kan prata med spöken. Men då är vi inne på något annat än att vara skeptisk.

När det gäller det paranormala, övernaturliga påståenden och psueudovetenskap pratar man om Vetenskaplig skepticism. Påståenden av det paranormala slaget förutsätts inte automatiskt vara falska men fram tills det finns vetenskapliga bevis klassas påståenden som grundlösa. Ett uttryck du säkert stött på är:

extraordinära påståenden kräver extraordinär evidens”

Det låter väl rimligt särskilt som INGEN klarat de vetenskapliga dubbelbindtester och laboratorietester som utförts? Såklart man vill veta vad som egentligen försiggår när det är en sådan stor grej.

Om någon tycker att det skulle vara onödigt att vara så nitiska och envisas med att inte nöja sig med påståenden kan jag informera om att det här är något man använder sig av inom flera viktiga områden som psykologiska, medicinska och sociologiska studier. Inte tycker ni att det är något konstigt i de sammanhangen?

Externa faktorer får inte störa/påverka experimenten. Det är i de här testerna som människor som påstår sig ha paranormala förmågor misslyckas. När de inte själva kan/får styra så går det inte. Om de inte får ställa den uppsjö av frågor de brukar (kall- eller varmläsa), preparera föremål och INTE använda sig av psykologiska knep. DÅ FUNGERAR DET INTE FÖR DEM!

Stackarna förlorar sina förmågor. Visst är det märkligt och det finns massvis av exempel på det och slutsatsen man kan dra av det är att:

1) Det inte finns någon som har paranormala förmågor

2) Man har haft oturen att bara testa bluffmakare

Många bluffmakare blir det alltså eftersom ni troende inte skulle tippa på det första alternativet. Eller finns det fler alternativ?

3) Att alla vetenskapsmän konspirerar?

Kanske några faktiskt haft något fuffens för sig vad vet jag men inte samtliga va och fortfarande finns det ingen som lyckats bevisa något. Inte ens med löftet om en utbetalning på i miljon dollar (One million dollar paranormal challenge). Vem vill inte ha en miljon dollar???? Och samtidigt få bevisa för hela världen att man visst kan prata med döda, levitera eller göra astralresor.

Det finns en anledning till att det ofta är illusionister som granskar människor med paranormala förmågor. Varför? Jo de kan ju liksom knepen och vet vad de ska leta efter.

Förklaringar på det? Naturligtvis, illusionisterna är givetvis mediala fast de inte vet om det eller vill erkänna det. Det dom gör/gjort är också äkta. Någon som inser hur det här verkligen låter?

Kanske inte så konstigt att man är skeptiskt ändå. Inte bara för att man funnit förklaringarna till det man själv upplevt och det man läser och ser om andra utan för att de som har dessa förmågor ta mig tusan skulle tro att en fjärt vore paranormal bara för att ingen kan bevisa vem det var som släppte den.

En skeptiker kan mycket väl ha ett väldigt stort intresse av allt som har med det övernaturliga att göra. Förmodligen ett större intresse än de som tror. De utforskar, tar reda på och vill verkligen veta. Ren bullshit att man som skeptiker inte skulle bli jätteglad om allt var på riktigt och ingen säger att det människor upplever inte finns. Det dom upplever är bara något helt annat än vad dom tror. Det man inte skulle kunna förklara på vetenskapligt vis går inte att bevisa att det ens förekommer. Det räcker inte med att visa upp ett foto med en sk. orb eftersom vem som helst kan få ”orber på plåten”. Väldigt enkelt att medvetet skapa orber också. Vad är det för paranormalt med det och vad bevisar det?

Har läst en kommentar där någon påstod att det vore naivt att inte vara öppen för det övernaturliga. Vem är inte öppen? Vad får ni allt ifrån ni som tror? Bara det att vi inte tror på det som går att förklara med andra saker som är vetenskapligt bevisade. Det vore väldigt naivt att börja med att förutsätta att det som är osannolikt stämmer. I vilka andra situationer i livet gör man det? Varför göra det nu? När det mullrar från kylsåpet tror ni per automatik att det är ett monster där inne då? För att det är en kittlande tanke, självklart, men hur långt är man villig att bedra sig själv för att känna den känslan av upphetsning?

cat

Jag har för tusan upplevt saker som många av er troende har och jag har trott på det så kom inte och snacka skit. Jag vet hur man fungerar när man vill tro och inte vet någon annan förklaring och att det bara är frågan om intresse om man vill ha ett riktigt svar på vad som egentligen sker. Jag blev skitbesviken när jag förstod hur saker och ting kunde förklaras med jättetrista vetenskapliga bevis, psykologiska fenomen osv. Men efter ett tag så väcktes ett nytt intresse, att leta vidare. Kan det finnas något annat övernaturligt man inte känner till som är på riktigt? Längtan efter att få bevis för liv efter döden är stor, jag hade gärna sett att det fanns en gud också för den delen.

Nu börjar det dra iväg och det jag egentligen vill är att sammanfatta mina tankar innan jag börja slänga upp förklaring efter förklaring. Det är inte min förtjänst att det finns förklaringar så det får ni inte tro, att jag drabbats av någon slags hybris. Jag upprepar och vidarebefodrar det andra redan sagt och gjort långt innan jag vaknade upp. Återkommer till det.

Det jag önskar och vill är att de som trillar in här och börjar dra en massa onödiga slutsatser om mig inte behöver göra det. Jag har varit en av er, jag vet vad ni sett, hört, känt och upplevt. Dock har jag faktiskt aldrig trott att jag leviterat, inte ens när jag haft kramp!

Ljus och kärlek!
Rött hjärta