Pheme under ytan del 6

Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset
Del 3: Förnekelse och rädslor
Del 4: Drömmar och känslan av att falla
Del 5: Tankarnas inverkan på drömmarna och att vanka om och om igen

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

Hur två pinnar kan bli så viktiga i ens liv

Varje litet knäpp i huset var spöken. Jag var så rädd för att vara ensam hemma att jag ibland låste in mig på toaletten tills någon kom hem.
Jag var helt makalös på den tiden och jösses så det kan låta i en träkåk, överallt var det spöken, överallt!

För att inte tala om alla ljusreflexer. På den tiden hade jag sådana där fula runda glasögon som täckte halva ansiktet (tidigt 90-tal). Framlyktorna på bilar som kastade in sitt sken genom fönsterna kunde orsaka ganska spännande ”fenomen”.
Lilla jag kunde ju stå i hallen och se en skymt av något i ögonvrån, något som rörde sig. Det var ju alla gånger ett spöke! Ja det där med glasögon och ”fenomen” får jag nog återkomma till senare.

Jag började väl bli lite uttråkad när det inte fanns något nytt spännande i mitt liv förutom på sin höjd ett utnött exemplar av en ”Ding ding värld”.
Men sådan tur jag hade! Lilla pappisen kom hem en dag alldeles eld och lågor över några metallpinnar han bekantat sig med på en mässa.
Han hade fått testa slagruta eller rättare sagt pekare!

Döm om min förvåning att just MIN lilla ateistpappa kom hemdragandes med detta som om det vore världens uppfinning.
Det kopplade väl inte direkt det där med slagruta och pekare, att det var samma sak.
Nej han pratade om magnetfält och grejer. Att människor var olika känsliga eller mottagliga. Vissa skulle kunna få det där att fungera på grund av något som hade med magnetism att göra. En medfödd egenskap och inte alla förunnad.
Det hade funkat för honom men jag då, kunde jag?

Han försvann ut till garaget en stund och kom sedan tillbaka med två metallpinnar med skaft böjda i 90 grader (gissa om mamma suckade).

-Testa det här, du måste testa!

Jag fattade tag i metallpinnarna utan att ha en susning om vad som förväntades av mig.

– Man kan hitta vatten med dem! Jag pratade med en man och han hade hittat en brunn. De rör på sig på sig, se, när de närmar sig vatten ger de utslag. Du känner det!

Visst är det gulligt är det ändå? Min lilla pappis. Pappa som var en av de två som förklarat för mig att anden i glaset inte fungerade, att det var en lek. Han hade beskrivet hur det fungerar med små, små omedvetna rörelser som får glaset att röra sig (ideomotoriska rörelser). Så lätt att glömma när man blir lite exalterad, för vem vill inte vara lite speciell liksom?

Med den vetenskapliga förklaringen förträngd och bortglömd gav han mig en lektion i hur det fungerade. Lite svävande förklaringar men jag var inte så petig med detaljerna på den tiden. Bara det var spännande.

Så här i efterhand misstänker jag att  Jordstrålningscentrum var den ”mörka” kraft som tagit min pappa i besittning. Säker är jag dock inte.

Pinnarna började röra på sig…

Jag gick lite framåt och de snodde runt. Jag backade och gick framåt igen. Det kändes som att det var dom som styrde mig inte tvärtom. Jag kunde till och med känna hur de drog lite neråt, som att de ville peka mot golvet.
Jag stannade upp och frågade pappa:

– Finns det vatten här under?

Jag stod i mitt rum på den gammeldagsrosa heltäckningsmattan och pappa tittade på mig med stora ögon.

– Ja-a, det finns det! Det går en vattenledning precis där!

Då var jag förstås såld! Att jag endast hade traskat runt just där det gick vattenledningar kors och tvärs, spela roll. Varken brorsan eller morsan kunde. Det var jag och pappa som vad ”dom speciella”. Vi tittade faktiskt på husritningen för att vara riktigt säkra och nog fanns det vatten alltid.

Spökpinnarna

Japp, så blev det med det!
Jag sprang runt med pinnarna och visade alla, bad dem testa själva och blev helt uppslukad av denna nya mystiska ”grej”.
Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle ha pinnarna till eftersom jag inte fann någon större spänning i att leta efter vatten. Men spännande var det!

Man får väl tillägga att man på den här tiden använde sig av närmaste bibliotek eller Bonniers gröna lexikon för att införskaffa ny information. Internet fanns inte.

Av ren tristess råkade jag som av en händelse utveckla pinnarna från pekare till spökpinnar. Tänka sig!

Jag satt i soffan och tittade på Tv och viftade med pekarna.
Det som hände hade jag inte räknat med. De började röra på sig! Inte bara lite heller!

När de började slå mot kroppen på mig blev jag irriterad. Därför lyfte jag upp pekarna ovanför huvudet så att de skulle få svängrum och de började rotera.
Jag klarade knappt av att hålla i dem. Jag satt där som en helikopter som snart skulle till att lyfta. Först förvånad sedan rädd. Ingen var hemma. Det var bara jag och….. ”Spökpinnarna”?

Den enda rätta förklaringen

Det fungerade bara när jag satt framför Tv’n. Jag demonstrerade för resten av familjen så fort de kom hem.
Det var alltså något med det elektriska precis som pappa hade sagt. Eller så, kunde det vara, eller, jo, nej, jo…..

Det var väl där någon stans pappa började förstå vad han hade dragit hem och gjorde därför några försök att avleda och avdramatisera hela grejen.

Jag sprang runt med mina pinnar framför varenda elektrisk apparat vi hade i huset.
Man ska inte sätta griller i huvudet på en med sådan fantasi som jag hade.
Det säger sig själv att jag skulle hitta min egna lilla ”variant”.

Då pinnarna började snurra fast jag inte var i närheten av någon elektrisk apparat, det var då jag förstod. Det hade något med spöken att göra, utan tvekan!

Så fick jag en kompis till att testa pinnarna. Vi var själva hemma hos mig och det var på kvällen. Mörkret har ju en viss förmåga att göra saker mer spännande och läskigare.

Ingenting hände. Pinnarna rörde sig ingenting.

Jag förklarade vad som egentligen skulle hända och hur det skulle kännas.
Jag berättade om upplevelsen framför Tv’n.
Vi slog på Tv’n och gissa vad som hände?

Där satt vi hela kvällen och turades om att hålla i pinnarna. Hade det stannat vid det hade det nog inte varit någon fara för framtida men men såklart var vi tvungna att utmana ödet lite och skrämma upp oss. Man kunde ju ställa frågor och få svar beroende på åt vilket håll pekarna snurrade.

Vi bestämde ett ja-håll och ett nej-håll och började ställa frågor. Naturligtvis fick vi respons.
När pinnarna snurrade så kraftigt att de flög ur händerna på oss var vi så uppskrämda att vi inte visste vart vi skulle ta vägen.

Klockan blev sen och kompisen skulle hem.
Det var inte att tänka på. Hon fick stanna kvar tills mina föräldrar kom hem och skjutsade henne.

Vad som hände efteråt var ungefär samma som då jag hade testat anden i glaset och blev förmanad och informerad om att det bara var löjligt och onödigt. Ja pappa hade tagit reda på att det här inte alls var på riktigt. Han hade haft fel.

Eller hur?

Pekarna hamnade i soptunnan förmodligen för jag hittade dem aldrig igen. Dock fortsatte jag och kompisarna att prata om dem. Vi valde helt att utelämna alla naturliga förklaringar precis som vi gjorde med anden i glaset. Vi ville tro!

Aliens och Ufon

Jag och kompisen som delat upplevelsen gav oss inte. Det fanns andra saker vi säkert inte hade upptäckt. Det gällde bara att leta.

Visst fanns det ett sjätte sinne till exempel? Man hade läst om sierskor i tidningen.
Och rymden, om den var oändlig så måste det finnas en massa saker vi människor egentligen inte kunde förklara och som alla kanske inte kunde se?

Vilken tur att kompisen hade kontakter, en riktig Ufo-expert som visste en massa och dessutom hade gett kompisen en bok som hon berättade om. Själv vågade jag inte läsa den. Efter att ha läst Stephen Kings Djurkyrkogården så fick jag lite avsmak för läskiga böcker.

Det öppnades nya dörrar.

Vi satt ute på kvällarna och tittade på stjärnorna. Förmodligen tjuvrökte vi samtidigt. Ja det är inget jag är stolt över.
Vi visste inte hur man såg skillnad på satelliter och vanliga stjärnor. Vad var egentligen ett stjärnfall och det där som rörde sig där uppe, vad var det egentligen. Ett Ufo?

Jag hörde talas om ”Alien abduktion” och gissa om jag kunde dra paralleller till mina egna upplevelser i drömmarnas värld?!
Inte så att jag var övertygad om att jag varit med om det men det låg ju nära till hands att bli näst intill övertygad om att det förekom.

Vi målade utomjordingar med stora svarta ögon och fantiserade om hur det skulle vara att stöta på en utomjording.
Vi försökte oss på att vara ”skeptiska” genom att bedöma att den ena berättelsen inte kunde vara på riktigt men den där andra MÅSTE vara det.
Vi letade efter vad som kunde vara rimligt och logiskt. I det ologiska och osannolika.
Hmm, väldigt skeptiskt tankesätt beroende på vilken planet man kommer ifrån.

Närkontakt

Såklart just vi just när intressent låg på topp skulle vara med om något helt fantastiskt och samtidigt fasansfullt.

Vi promenerade en mörk kväll på en dåligt upplyst cykelbana omringad av skog. Vi var rädda för att stöta på en blottare som vi visste härjade i området så hade lite nerverna utanpå.

Så plötsligt som från ingenstans kom det något farandes ett par meter framför oss.
Det var som två ljusa runda saker. En liten och en lite större tätt följda åt.
Den största hade storleken av en Lp-skiva ungefär och de kom från vänster om cykelbanan och försvann in till höger.
Jag tyckte att föremålen stannade till lite innan sen försvann spårlöst.

Vi tittade på varandra. Ingen förstod vad det var så vi fortsatte framåt för att se efter.

När vi tyckte att vi nått den plats där ”vad det nu var” hade passerat, stannade vi.
Det var bara skog på båda sidor.
Det fanns en stig lite längre ner men det var inte där den hade försvunnit in. Det var vi säkra på.

Vi började springa. Kompisen först och jag efter (hon hade betydligt längre ben än mig och jag hade aldrig varit direkt snabb).

Vi sprang och sprang tills vi nådde det upplysta bostadsområdet. Vi satte oss ner på en betongsugga och började analyser vad vi varit med om.

De ljusa ”föremålen” blev till roterande klot som hade snurrat en bit ovanför marken.
De hade uppstått ur ingenting och försvunnit ut i ingenting. Stigen var sedan länge bortglömd, det var bara tjock skog där ingen människa skulle få för sig att gå i mörkret.

Cykelbanan hade varit delvis upplyst så helt mörkt hade det aldrig varit. Kanske hade det varit en reflex av något slag? En joggare till exempel med reflexer på byxorna?

Nej och nej och nej! Det måste varit något övernaturligt. Något utomjordiskt!

Händelsen återberättades om och om igen och i dagsljuset vallfärdade kompisarna till platsen för att få se vart det utomjordiska hade visat sig.
Naturligtvis var åsikterna lite blandade. Somliga trodde på det andra inte.
Vi svor aldrig på att det var sant men vi trodde att det var så eftersom vi omöjligt kunde finna någon naturlig förklaring.

Jag tror att jag idag fortfarande på centimetern skulle kunna peka ut exakt vart det var vi ansåg att ljuset hade passerat.
Jag minns också känslan väldigt tydligt. Känslan av…. närkontakt?

Efter den händelsen såg vi en massa konstiga fenomen på himlen. Mitt ritblock hemma var fullklottrat med planeter, stjärnor och utomjordingar. Spökena föll lite i glömska.

Att vara tonåring har sin charm. Man behöver inte riktigt ta ansvar över sin naivitet. Det är ok att vara naiv, tro saker och fantisera eftersom man är så väldigt långt ifrån fullärd. Något man egentligen aldrig blir heller.

Vi blev äldre och utvecklade en massa andra intressen. Det var mycket i skolan så det mystiska var som vilket samtalsämne som helst. Killar var minst lika intressanta om inte mer (och mystiska med för den delen).

Läs fortsättningen i nästa kapitel om att bli vuxen. Att kastas mellan att tro och att hoppas.

Fortsättningen följer…. 

Pheme under ytan del 5

Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset
Del 3: Förnekelse och rädslor
Del 4: Drömmar och känslan av att falla

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

Tankarnas inverkan på drömmarna

Drömmarnas inverkan på det vardagliga livet blev allt större med åren. Tröttheten låg alltid som en dimma framför ögonen på mig oavsett hur många timmar jag sov och drömmarna utvecklades i takt med att jag utvecklades.

Nya saker lades till i min repertoar och det blev lättare att sätta ord på mina nattliga upplevelser. Det var bara sällan jag pratade om det i annat syfte än att roa folk. Det roade nämligen även mig. Inte alltid men väldigt ofta.

Berätta vad du drömde inatt, snälla! Var det något om mig?

Det blev en liten grej av det där. Jag drömde så knäppa saker att folk ”ville” vara med i mina drömmar. De blev nästan besvikna om de inte var det men jag kunde bara styra det till viss del. Jag hade nog lätt kunnat skriva en ganska underhållande bok om alla tokigheter.

Det kom att ta många år innan jag förstod varför det var som det var med mig. Jag visste helt enkelt ingenting om drömmar eller sömn och jag hade väl inte direkt någon tanke på att söka efter ett svar heller, förutom att jag köpte en bok om drömtydning som jag inte blev ett dugg klokare av. Mina drömmar var långfilmer, inte regnbågar och fan och hans moster.

Naturligtvis sökte vi för mina sömnproblem och jag fick med mig ett avslappningsband hem där en tråk-gubbe talade om för mig att jag skulle spänna mig och slappna av. Det gjorde varken från eller till och snart hade jag satt tejpbitar för hålen på kasettbandet och spelat över det men låtar från Trax-listan.

K A T A S T R O F E R

Jag hade ett fruktansvärt katastroftänk som barn vilket utan tvekan påverkade mitt drömmande och framför allt innehållet i drömmarna.
Jag trodde alltid att mamma och pappa skulle krocka med bilen, att huset skulle brinna upp eller att brorsan skulle bli anfallen av snubbe med baseballträ.

Jag var rädd för döden, rädd för att dö och rädd för att andra skulle dö och OM jag drömde att någon dog blev jag livrädd att det skulle bli verklighet.

Detta ledde i sin tur till en massa onödiga tankar kring döden och katastrofer vilket utan tvekan i sin tur ledde till fler drömmar på ämnet.
Inte blev det bättre efter att jag hade testat anden i glaset heller. Ganska mycket tvärtom faktiskt.

Jag drömde flera gånger att jag själv dog.
Jag stod vid graven och tittade ner på kistan i jorden och grät alldeles hejdlöst. Det var helt fruktansvärt sorgligt.

Mamma och pappa var alldeles förtvivlade och jag tröstade dem så gott jag kunde.
Jag beklagade bortgången av mig själv samtidigt som jag undrade varför jag inte låg i kistan som alla andra döingar?
En smula bisarrt var det allt och så hemskt att jag kunde vaknade av min egna högljudda gråt.

Att vakna om och om igen

Hur många gånger kan man vakna ur en dröm utan att egentligen vakna?
Många!

Jag kunde vakna, gå upp och göra sånt jag brukade göra för att plötsligt börja om från början igen. Detaljerna i omgivningen var ofta lite förändrade, som att möblerna var rätt men rummet fel men i övrigt väldigt realistiskt.

När jag väl vaknade ur dessa drömmar var det inte utan ”strid”.
Jag fick tvinga mig själv och det var som om jag vore förlamad. Jag kunde fäkta och skrika inombords men utåt sett inte få till en enda rörelse eller tillstymmelse till ljud.

Ibland kunde jag även ”se saker” när jag väl fick upp ögonen. Fortfarande helt ”förlamad” i kroppen men med snudd på perfekt syn. Bara det att det fanns grejer där som inte skulle vara där.

Ibland kom ”det” emot mig, ibland kunde jag känna hur ”det” rörde vid mig.
Det var fasansfullt, ända tills jag upptäckte att jag inte var riktigt vaken när det hände.
När kroppen väl hade vaknat och jag lyckats ta mig ur förlamningen, försvann det otäcka.

Som tur var hade jag kloka föräldrar som inte försökte slå i mig några dumheter om andar och demoner. Det hade varit svårt att inte tro på det när man inte visste bättre.

Att ta kommandot

Det förekom givetvis trevligare slags drömmar och upplevelser i mitt halvmedvetna drömtillstånd.
Är man medveten i drömmarna finns det alla möjligheter att styra handlingen och det var jag inte sen att utnyttja. Särskilt när det var något jag inte kunde åstadkomma i verkliga livet.

Tråkigt nog vaknade jag alltid när det började bli intressant… som just som jag hade lutat min kind mot en Sergio tacchini-doftande bringa, känt flätorna på den stickade pullovern mot min hud och hört en sprucken målbrottsstämma säga:

Jag ääälssss…

Precis då tog alltid det roliga slut!!

Det var i sällsynta fall jag fick ett riktigt lyckligt slut men ändå vaknade jag rusig på hormoner och ännu mer förälskad än innan jag hade somnat.
Tja, det hände att jag hade samma slags drömmar om killar jag absolut inte tyckte om i verkliga livet, snarare tvärtom och då var det mer blandade känslor kan jag säga. Märkligt vilka starka känslor man kan ha i en dröm.

Lika besviken över uppvaknandet var jag inte de gånger jag vaknade efter att ha blivit jagad av en mörk skuggliknande figur.
Jag tappade skorna hela tiden och sprang tillbaka för att hämta dem vilket minskade avståndet mellan mig och skuggfiguren.

Den hann aldrig ikapp mig tack och lov men det var lögn i helvete att försöka styra mig till att inte hämta skorna.

Allt annat kunde jag påverka, som vilka vägar jag sprang på men inte det där med skorna.
Jag drömmer liknande saker än idag och hur jag än försöker så går det inte att styra just det där med att jag hämtar skorna. Varför?
Det kan man verkligen undra.

Trygghet

Inte ens då jag vaknade och såg konstiga saker, skugg-gestalter eller liknande, stressade mina föräldrar upp varken sig eller mig.
De fick mig att förstå att det var skillnad på verklighet och drömmar, men att de hängde samman.

De sa att jag skulle ha reagerat annorlunda om jag verkligen varit säker på att något stått vid min säng. Då hade det inte bara varit något jag hade berättat i förbifarten vid frukostbordet. Jag skulle ha skrikit och ropat på hjälp och det är förstås sant.
Man vet även om det känns verkligt att det inte är det. Det förändrar dock inte upplevelsen.

Trots att det egentligen inte var något konstigt så gjorde det mig helt klart mer mottalig för vilka dumheter som helst. Kunde något så verkligt inte vara sant så kunde något overkligt lika gärna vara sant. Det var i alla fall så jag ville att det skulle vara.

Spänning och nyfikenhet

Efter ”Anden i glaset-eran” så ville jag ha nya spännande upplevelser.
Jag ville att livet skulle vara lite nervkittlande.
Fascinationen för skräckfilmer fanns där hela tiden. Jag älskade att bli rädd.
Jag hade även ett intresse för vetenskap och satt gärna och läste Bonniers gröna uppslagsverk. Det fanns spännande saker som inte var övernaturliga.

Anden i glaset kändes det som att man hade vuxit ifrån. Att testa det igen med den vetskap man nu hade, det hade bara känts fånigt och förmodligen suddat ut de spännande upplevelserna man faktiskt haft.

Jag var inte riktigt redo att släppa spåret att det faktiskt kunde fungera, men jag vill heller inte riskera att övertyga mig själv helt om att allt var en lek.

Det hann inte gå så lång tid innan jag hittade något nytt som väckte mitt intresse. Eller rättare sagt, det var min lilla ateistpappa som en dag kom hem och levererade det utan en tanke på att jag med lite fantasi skulle utveckla det till något helt annat än det var tänkt som.

”Spökpinnarna” kom in i mitt liv. Alltså, slagrutan eller pekarna för att vara lite exakt men jag gjorde det till vad jag ville att det skulle vara.

Läs mer: Del 6: Spökpinnar och utomjordingar

 

Pheme under ytan del 4

Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset
Del 3: Förnekelse och rädslor

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

Drömmarna

Långt innan ”Anden i glaset” och spökligheter.
Man kan nog säga att jag genom mina upplevelser som liten skapade en förutsättning för att kunna ta till mig och tro på spökligheter och hokus pokus senare i livet…

Jag kan omöjligt svara på när det där drömmandet började och det är av den enkla anledningen att mitt minne inte sträcker sig hur långt bak i tiden som helst.
Jag minns till exempel inte när jag föddes. Jag minns heller inte att jag någonsin varit fri från drömmandet.

Första minnet är från när jag låg i en slags ”växa-säng” inne i mamma och pappas sovrum.
Jag vaknade på morgonen med täcket under mig, fötterna i huvudändan och rumpan på golvet. Jag hade snott runt som en propeller i sömnen så att sängen hade glidit isär.

Jag hade haft en väldigt livlig dröm den natten/morgonen, precis som så många andra nätter och mornar.
Jag brukade vakna lite hur som helst och kors och tvärs men vid just det här tillfället var jag sjuk och ”öroninflammationsdrömmen” fick mig att sova extra oroligt.

Jag kom att kallade den så eftersom den återkom varje gång jag hade öroninflammation och feber. Efter fyrtioelva öroninflammationer så kände man liksom igen den och den var helt klart speciell.

 *zum zum zum* Ljudet ökade i styrka. Jag  föll. Det var som att det sög tag i hela kroppen, som att falla handlöst genom rymden.

Plötsligt befann jag mig i en tvättstuga, en sådan tvättstuga som fanns i lägenhetshuset tvärs över gatan. Ensam och förvirrad. Jag tyckte inte om att vara ensam.

Jag ser mig omkring och får syn på ett smyckesskrin på en plåthylla på väggen. Ett likadant skrin som mamma hade på nattduksbordet. Mörkbrunt trä med guldfärgade hörn och nyckelhål. Jag undrade vad som låg i men vågade inte gå fram och öppna.

*zum zum zum* ljudet blev allt högre…

Det var kallt och jag frös. Jag studerade betonggolvet som var prickigt, som om någon skvätt ut färg i olika gråa toner över det. Jag tittade åt alla håll och undrade om jag skulle gå hem, om det var möjligt att gå hem eller om jag var fången i tvättstugan? Jag tycker mig känna att någon var närvarande men jag kunde inte se någon.

Jag får syn på en dörr i väggen. En stor hård metalldörr. En likadan dörr som vi hade i garageväggen hemma, ett sopskåp!
Jag öppnade skåpet och får syn på min röda cykel med stödhjul och ljusgråa däck. Jag kunde inte förstå vad den gjorde där.

Jag rös och frös. Jag var rädd för något men jag visste inte vad. Jag kände lukten av sopor fast det inte fanns några. Sedan gled jag tillbaka. Jag kunde känna lukten av hemma. Långsamt vaknade jag till men kunde fortfarande höra ljudet i öronen *zum zum zum* …men det blev allt svagare…tills jag slog upp ögonen. Då försvann ljudet!

En fullständigt meningslös dröm helt utan någon egentlig handling!
Tänk att jag drömde den om och om igen. Vad skulle det var bra för kan man undra? Jag förväntade mig att den skulle dyka upp så fort jag blev sjuk och det gjorde den.

Jag minns att jag försökte berätta om drömmen för mamma och pappa men de fattade aldrig riktigt. De trodde bara att det var en vanlig dröm fast det inte var det. Lukten av sopor var så skarp, kylan så påtaglig, ljudet som fanns kvar i öronen när jag vaknade och känslan av att falla. Det var liksom på riktigt!

När man är så där liten är det inte lätt att förstå saker när inte ens vuxna förstår dem. Jag lärde mig därför att drömmar kunde vara sådär. De var bara vanliga drömmar som kändes lite ovanliga. Tänk så klokt ett litet barn kan vara.

När jag slöt mina ögonlock om kvällarna och drömmarnas landskap öppnades för mig så levde jag mitt andra liv. Där kunde vad som helst hända. Både bra och dåliga saker men mestadels bra saker.

Det var oftast när jag var sjuk som det blev konstigt och obehagligt. Tvättstugedrömmen och Digitaladrömmen (se förra kapitlet) var speciella ”feberdrömmar”. Det visade sig dock att ”feberdrömmarna” skulle komma även när jag inte hade feber. De började dyka upp lite när som helst fast med olika innehåll. Ibland innehöll de skarpa lukter och känsel men ibland var de bara ovanligt tydliga och det var ofta som att jag stod i min egen dröm och tittade på och kunde tänka som vanligt. Jag lärde mig faktiskt att tycka om dem. Så länge de inte var madrömmar.

Mardrömmarna fick ofta egna namn om de återkom mer än en gång, som ”Tarmhunden” och ”Grötkatten”. Ja jag hade en livlig fantasi.

Skelettet bakom dörren

Skelettet bakom dörren som från början bara var en skräckinjagande fantasi fick en ny ”demension” när jag en natt slog upp mina ögon och såg det stå inklämt mellan dörren och väggen. Det vita skelettet lyste i mörkret.
Jag blev helt paralyserad, så pass att jag inte ens vågade ropa på hjälp. Jag kissade ner mig och la mig på andra sidan av sängen och somnade om. Fullständigt normalt (eller inte).

Naturligtvis hade jag inte varit helt vaken eftersom jag aldrig hade kunnat somna om då men jag hade ändå sett det med öppna ögon. Nu visste jag exakt hur det såg ut! Mitt alldeles egna ”bakomdörrenskelett”.

Ingen trodde på mig och tur var väl det. Om någon hade börjat bekräfta min galna drömmar och tagit dem för något annat än drömmar och fantasier, då hade jag nog inte blivit den jag är idag.

Skelettet bleknade bort med tiden och ersattes inte av något annat, i alla fall inte bakom just den dörren. Jag blev äldre och insåg att jag själv skapat bilden av det för att jag själv fantiserat ihop en rädsla baserad på någonting jag förmodligen sett någon gång. Som tex Trazan & Banarne, när hemlige Arne förvandlas och det ligger en dödskalle på bordet.
Jag var livrädd för just den delen av programmet. Jag kunde själv se den kopplingen med tiden.

När jag beskrev känslan av att ”falla genom rymden” för brorsan höll han med och sa:

”Känslan av att falla, visst är det häftigt!”

Då förstod jag att det inte var något märkvärdigt och jag älskade känslan. Jag kunde ligga i sängen på kvällarna och vänta på den. Ibland varade den bara någon kort sekund men ibland kunde det kännas som att man föll i säkert en minut. Vissa gånger gick det inte alls, det var lite olika. Oftast så kom den precis i samband med att jag skulle somna. Man var bara tvungen att försöka hålla sig vaken precis när man var riktigt nära att somna.

Gå i sömnen

Det hade väl varit konstigt om jag inte hade gjort det med tanke på att mitt sömnmönster redan var en aning rubbat. Det kom väl igång någon stans i samma vev som jag fick ett eget rum och kom ur växasängen.

Jag var som familjens egna lilla spöke. Ljudlöst smög jag mig fram och kunde plötsligt stå i öppningen till tv-rummet som en vålnad i nattlinne. Säkert  var det ganska obehagligt att upptäcka att någon står och glor på en när man sitter uppkrupen i soffan och tittar på Macahan eller Lilla huset på prärien. Mamma och pappa var nog bara väldigt vana vid det så det enda de gjorde var att säga till det lilla spöket att krypa till kojs igen.

Ibland mumlade jag något ohörbart, ibland var jag på väg någon stans men som det lydiga lilla spöke jag var så löd jag minsta uppmaning.

Ibland vaknade jag mitt i sömngångeriet och de stunderna var mindre angenäma. Man blir väldigt desorienterad när man vaknar i upprätt ställning någon annan stans än där man la sig från början.

Minns gången då jag vaknade till på översta trappsteget på övervåningen med täcket i handen. Hjärtat slog som en hammare i bröstet på mig när jag insåg vad jag varit på väg att göra. Jag hade tänkt hoppa!

Man får så här i efterhand vara glad för att kroppen producerar adrenalin och sånt som gör att man vaknar till. Jag har hört talas om folk som inte gjort det och hoppat ut genom fönster och dött. Mycket möjligt att det bara är en skröna men jag var sekunder från att fara nedför trappan med huvudet före och täcket släpande efter mig. Täcket som var tänkt att fungera som en fallskärm. jag skulle ner till brorsan som bodde på nedervåningen.

Vad jag nu skulle där och göra mitt i natten. Spöka kanske?

Öppnade upp

Under mina första levnadsår kan man väl säga att jag öppnade upp för alla slags fantasier, möjligheter och omöjligheter. I min lilla hjärna fanns det inga tydliga gränser för fantasi och verklighet. Jag fantiserade dygnet runt. Jag kunde sitta i timmar med en skokartong och med bomull, tygbitar och papper skapa en hel bostad för mina små fantasifoster. Det riktiga dockskåpet lekte jag inte gärna med. Jag ”råkade” alltid ha sönder de små sakerna för att jag ville se hur bra de satt ihop, och när pappa hade lagat dem hade jag sönder dem igen eftersom jag var tvungen att se hur bra lagningen var.

Jag var nyfiken och vetgirig men kanske inte alltid den mest ”ifrågasättande” personlighetstypen. Jag kunde nog till och med vara ganska lättlurad fast samtidigt klok på mitt egna lilla vis.

Jag blev nog ett ganska tacksamt ”offer” för all sorts ”hokus pokus”. Jag hade inget problem med att omvärdera det jag trodde på. Jag hade trott på så många saker och sedan ändrat mig, att det var som världens mest naturliga sak.

Så fort det dök upp nya spännande saker var jag tvungen att testas och utforska dem. Jag fascinerades av allt som var mystiskt och egentligen inte gick att förstå. Först var det anden i glaset och sedan fortsatte jakten på något nytt.

Tonåren var en underbar tid på många sätt. Det var ok att vara något av en ”sökare”, vara lite fnittrig och tramsig men samtidigt växla mellan skratt gråt och ilska. Bara det att jag alltid var så förbannat trött och drömmarna följde efter mig. Jag kunde inte bli av med dem!

I takt med att jag utvecklades utvecklades även drömmarna. Konstigt hade väl varit annars.

Mer om tonåren i nästa del:

Del 5 – Tankarnas inverkan på drömmarna och att vakna om och om igen

 

Pheme under ytan del 3

Läs även:
Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

Förnekelse

Vi fick aldrig det där med anden i glaset att fungera lika bra som den där gången i källaren. Jag antar att vi därför pratade mer OM andar än vi faktiskt försökte få kontakt med dem. Det var nästan det som var grejen, att planera och att skrämma upp varandra.
Anden i glaset var inte det enda vi pratade utan om allt som var mystiskt, om aliens, om döden och om rymden.

Jag minns hur vi kunde sitta i timmar och filosofera om hur stor rymden var, om den tog slut och vad som då fanns bakom slutet?
Ni vet såna där tankar man kan bli galen av eftersom det inte går att förstå hur något skulle kunna vara evigt och hur stor en evighet är.

I alla fall, det blev tydligt att anden i glaset inte fungerade särskilt bra när XX inte var närvarande. Hon föredrog lite äldre kompisar så var lite svår att få med.
XX hade ju varit den som lett oss till beviset för att andar kunde tala. Ni vet Mopsen och den döda flickan (se del 2).
Att jag och kompisen i hemlighet hade konstaterat att det var XX som styrde glaset hade inte så stor betydelse. Vi kunde inte veta säkert särskilt som XX nekade när vi konfronterade henne. Hon hade minsann inte gjort någonting! Så vi fortsatte att tro. Vi hade inga säkra bevis som styrkte våra misstankar. Ingenting som bevisade att det inte var ”någonting”.

Ja, ni hörde rätt!

Det var det där med hur glaset for i väg som tedde sig så övernaturligt. Det var som om en osynlig hand hade slagit till det och eftersom ingen kunde förklara det så måste det varit ”något” övernaturligt och fick var så i väntan på bevis om motsatsen.

Manipulerade ”ickebevisen”

Precis som det brukar vara i den ålder så hamnar man i nya kompiskretsar. Kompisar byter gäng vartefter var och en utvecklas både fysiskt och mentalt. Man höll sig oftast med dem som var på ungefär samma nivå som en själv och det var så jag hamnade i ett nytt Anden-i-glaset-gäng.

Jag minns hur vi kunde berätta samma saker om och om igen för varandra. Ingen märkte (eller ville märka) när detaljerna blev fler och fler och mystiken bara växte och växte. Man återberättade varandras berättelser och upplevelser och i slutändan var det inte mycket till sanning kvar.

En kran som stått och droppat lite lätt kunde bli en till kran som stått på högtryck utan att någon rört vid den. Mystiska ljud man inte kunnat identifiera följdes av att saker hade flyttat på sig och alltid var det tätt följt av:

”Men jag kan inte bevisa det…. och nej det var ingen annan som såg det”

Det var som att man hoppades på att allt skulle bli verkligt bara man trodde på det tillräckligt hårt. Man försökte övertyga både sig själv och andra.

Nu var det inte så att det här var det enda vi ägnade oss åt. Vi var i övrigt väldigt normala barn. Vi tjuvrökte till exempel, pratade killar, fnittrade och allt det där som hör till.

Slutet på ”Anden i glaset eran”

Den nya konstellationen tjejer (några gamla och några nya) var snart fast i anden i glaset-träsket igen. En av tjejerna bodde i en trävilla som hade en massa mystiska ljud för sig. Särskilt vid omslag från varmt till kallt väder och eftersom övervåningen var värst var det där vi höll till.

Vid ett enda tillfälle hade vi en kille med oss. Honom såg vi inte röken av igen. Vi levde på att vi skrämt upp honom även om han påstod att det var vi som var fjantiga.

Jag vet inte hur många gånger vi testade men jag minns den sista gången. Det var uppe på övervåning i huset med alla märkliga ljud. Vi satt på golvet i ett gästrum där det bara fanns en säng och ett skrivbord. Golvmattan i plast var bajsbrun minns jag.

Glaset for som en virvel över pappret. Vi hade tusentals frågor om framtiden och vi var nöjda med svaren. Ingen kunde ju avfärda svar om något som inte har inträffat ännu och det var bra svar, alltid det man ville höra.

Så kom det plötsligt ett mystiskt ljud från rummet bredvid. Vi var helt säkra på att vi var ensamma i huset så det måste varit något ”övernaturligt”. Det lät inte som de där vanliga ljudet utan högre. Tjejen som bodde i huset tog kommandot och frågade:

Var det du anden?

Kan du bevisa att du är här?

Glaset började röra sig och vi bokstaverade högt: T-I-T-T-A-U-N-D-E-R-S-Ä-N-G-E-N
Titta under sängen!!!!!!!!

Vi frös till is (i alla fall 99% av oss). Ingen vill titta efter.
Vi drog oss mot väggen på motsatt sidan och flämtade. Tillslut tog ena tjejen mod till sig och tände en lampa och kröp ihop på golvet och tittade in under sängen. Försiktigt sträckte hon in sin hand och trevade efter något, drog tillbaka den och SKREK! Det gjorde vi andra också!

I handen höll hon ett stycke vitt hår! Andens hår!

Hon skrek och slängde det ifrån sig. Vi skrek, vi visste inte vart vi skulle ta vägen men på något vis tog nyfikenheten över skräcken och efter en stund skickades den lilla hårbollen runt. Vi studerade det men skräckblandad förtjusning. Trodde vi fått vara med om något fantastiskt, ett bevis.

Berättade jag att tjejen som bodde i huset hade en stor Collie? En sådan där Lassie-hund. Precis, den hade även vitt hår som märkligt nog var av exakt samma kvalitet som andens hår.

Så föll våra blickar på den skyldige. Det gick nu upp för oss att den enda som kunnat veta att det fanns hundhår under sängen var hon. Vilken förrädare! Nu var ju allt förstört. Den allvarsamma leken blev till just lek.

Vi slutade med anden i glaset efter detta men det var inte så att vi uteslöt att det kunde fungera på riktigt. Absolut inte, men just den här gången var utan tvekan INTE på riktigt.

Rädslor

Redan långt innan Anden i glaset eller innan jag ens visste om annat än spöket Laban, var jag rädd för spöken. Jag har ingen aning om vad som startade det hela men det började tidigt.

Jag tror jag föddes nyfiken och därför var lite mer nyfiken än vad som var bra för mig. Jag hade dessutom en fem år äldre bror som berättade saker för mig och givetvis trodde jag på allt. Att jag redan då hade sömnproblem, drömde mycket mardrömmar eller konstiga drömmar över lag, var nog en bidragande faktor till alla mina rädslor eftersom det ibland blev svårt att skilja på dröm och verklighet.

Spöken för mig kunde vara precis vad som helst. Oftast var det ett skelett som stod i springan mellan väggen och dörren på kvällarna när jag skulle sova. Det hände till och med att jag kissade på mig i sängen för att jag var för rädd för att gå på toaletten eftersom skelettet skulle kunna hoppa fram och ta mig. Jag låg och ropade på mamma och pappa, bad dem trycka in dörren mot väggen så skelettet inte skulle få plats men det sablans skelettet fanns alltid kvar ändå och jag visste det eftersom jag hade sett det.
Jag hade vaknat på nätterna och sett det!

Förutom ”bakomdörrenskelettet” var det ofta mördare under sängen. Min definition på mördare kanske inte var riktigt verklighetsförankrad. Jag visste knappt vad det var men jag hade hört att de var farliga. Jag kunde höra ”mördaren” därunder så varje kväll var mamma eller pappa tvungna att stoppa in täcket under madrassen så att ingen mördare skulle kunna krypa upp där när jag sov.

Inte blev det bättre efter den kvällen då brorsan hade gömt sig därunder!

Pappa hade läst klart godnattsagan och bäddat ner mig, då det började det krafsa i sängens masonitbotten….
Ni ska inte tro att någon trodde mig. Jag låg jämt och ylade om att det var något under sängen (vargen kommer) men nu var det på riktigt. Den satans skitungen skrämde slag på mig men fick sig en rejäl utskällning när han väl kröp fram.
Han gjorde aldrig om det men jag förblev ”traumatiserad”. Jag tittade under sängen innan läggdags fram till vuxen ålder.

Jag gick mycket i sömnen och kunde vakna ganska desorienterad. Ibland blev jag rädd när jag fick höra dagen efter vad jag hade gjort. Jag kunde gå upp ur sängen och ut till TV-rummet där mamma och pappa satt och bara stå där utan att säga något. Glo med vidöppna ögon tills de sa till mig att gå och lägga mig igen. Då gjorde jag det! Jag tyckte det var skitläskigt eftersom jag inte hade något minne av det.

Digitala

Av alla hemska varelser och fantasier som fanns i mitt huvud (för fantasi det hade jag) fanns det ett speciellt monster som faktiskt kom långt innan alla andra. Jag minns det så tydligt att jag utan problem kan återge den i bild exakt så den kom att se ut.
Från början ”såg den inte ut alls”, den var bara ett ord jag tyckte var läskigt, baserat på digitalklocka och som jag och min lika fantasifulla pappa gjorde en lek av. Att jag vet hur den såg ut var för att jag tillslut drömde om den.

Digitala, den muterade digitalklockan!

Digitala armbandslockor på den tiden väldigt moderna. En del kunde till och med lysa i mörkret om man tryckte på en liten knapp vid sidan. Jag hatade dem, tyckte det var otäcka. Fyrkantiga och äckliga med siffror som ändrade sig utan att man gjorde något.
Det jag hade mest problem med var ändå inte utseendet utan ordet DIGITAL. I mina öron var det inte en digitalklocka utan en blandning av skelett, digitalklocka och monster. Den bilden fick jag senare revidera (se ovan).

Så uppfanns Digitala och Digitalorna. Jag låg nere hos mamma och pappa i deras säng. Delade täckte med pappa (mamma höll nog på med något annat viktigt i tvättstugan).

Pappa: Nu kommer Digitala! Digitala kommer!

Jag: Neeeej!

Pappa: Vi måste gömma oss!

Jag: Pappa, pappa, släpp in mig! Digitala kommer!

Pappa tog täcket och drog över huvudet. Täppte till alla hål så att jag inte kunde komma in under täcket för att ta skydd. Jag slet och drog i täcket och vi skrattade så vi tjöt men jag var rädd på riktigt. Kan ha varit 3-5 år då men det var en lek och oftast på min uppmaning. Mamma kom ofta och förstörde allt:

Men sluta skrämma tösen nu!

Tillslut släppte pappa in mig under täcket och Digitala försvann. Så började vi om.
Höll på med den där leken i många år, det var min favoritlek. Min son fick senare ärva en variant på den men då hette den ”Gömma lejon” eftersom barn av hans tid inte vet vad en digitalklocka är. Klockan är ju i mobiltelefonen. Pappa är väldigt stolt över att ha fört traditionen vidare inom familjen.

Drömmen om digitala

Så kom en natt. Jag var sjuk och hade feber den natten. Drömmarna blev alltid så verkliga då och jag kunde inte säkert avgöra om det var en dröm eller verklighet men just denna natten visade Digitala sitt rätta ”ansikte”.

Jag var hemma hos farmor och farfar när jag hörde ett muller på himlen. Det lät som en blandning av flygplan och ett rymdskepp. Jag tittade upp mot himlen och såg något svart och stort med stora digitala siffror i fram. Farkosten var ganska platt men bred och de röda lamporna såg ut som ögon.

Jag sprang ner till farmor och farfars källare via trappan på utsidan av huset. I vanlig ordning som i alla mardrömmar så glömde jag stänga dörren efter mig. Digitala tog sig in genom dörren (fråga mig inte hur men den krympte väl) och åkte efter mig med sina röda arga ögon. I bakgrunden kunde man höra hur flera Digitalor var på väg. Jag sprang i panik, ville bara komma undan. Digitala var så stor!

Hela den drömmen gick ut på att jag blev jagad och jag vaknade genomsvettig innan drömmen var slut. Vilken lättna!
Genast berättade jag för mamma och pappa att jag sett den riktiga Digitalan nu. Jag visste i detalj hur den såg ut och den etsade sig fast i mitt minne för all framtid.

Digitala var en muterad digitallocka och mitt i en tid då rymden och stjärnornas krig var väldigt populärt. Den slående likheten med ett Star Wars-skepp  kanske inte är så konstig?

Bleknar

Åren gick och varje sak bleknade bort långsamt. Skelettet bakom dörren försvann, mördaren under sängen likaså fast jag fortsätta titta under sängen varje kväll fram tills jag blev vuxen. Digitala fanns fortfarande med mig men mest som en rolig grej.
Jag slutade att gå i sömnen så småningom men ändå var det bara början på något nytt.

De verkliga drömmar fick fäste i mig. Känslan av att falla…….

Del 4 – Drömmarna och känslan av att falla

 

Pheme under ytan del 2

Läs även del 1: Från början

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

Anden i glaset

Som sagt, jag var ca 11 år när jag på allvar bekantade mig med ”andarna”. Det var en oerhört kittlande känsla i magen av bara tanken på att få kontakt med någon som var död.

Att det tuffa tjej-gänget ens kom på tanken var nog för att en ett år äldre tjej på skolan hade dött i en bilolycka ganska nyligen. Vi var alla djupt berörda av det. Vissa hade antytt att de hade sett henne, som ande. Att lite äldre tjejer dessutom kunde vittna om fysiska fenomen i samband med ”anden i glaset” gjorde det hela ännu mer spännande och läskigt.

Vi skrämde upp varande rejält och det tog sitt lilla tag innan vi hade koll på hur vi skulle gå till väga. På den tiden fanns inget internet, det var på den tiden man kunde hyra Nintendo console med två spel över en helg i lilla videobutiken. Lite OT, men jag kom aldrig längre än till första banan i Ice climber.

Förberedelser

Material:

1 st bakplåtspapper

1 st bläckpenna

1 st värmeljus 

1 st vanligt dricksglas (ej för tungt)

Tändstickor (obegränsat)

Minst 3 personer som tror på att man kan prata med andar

Plats och utförande:

Läskig plats, gärna ett mörkt och fuktigt loft eller en kall källare.
På bakplåtspappret ska man med stora bokstäver skriva hela alfabetet, siffrorna 0-9, en ring som det står VET EJ i samt en JA- och en NEJ-ring.
Pappret ska ligga plant gärna på ett hårt material som ett bord eller ett golv.
Rummet ska vara mörkt, så mörkt att man precis ser vad det står på pappret. Gärna lite värmeljus utspridda runt platsen för ett spökligt sken.

Man viskar en fråga i glaset. OBS! Det är en fördel om man viskar högt så att alla hör. Sedan håller man glaset över värmeljuset en stund så att det blir lite fisljummet och därefter sänker man ner det över ljuset så att lågan slocknar och glaset fylls av rök (det är då andarna kommer in). Sedan snabbt lyfta glaset till en tom (utan bokstäver, gärna en start-ring) plats på pappret utan att släppa ut andarna (alltså med öppningen nedåt).

Alla lägger ett pekfinger på glaset. Innan har man kommit överens om att INGEN med flit får flytta på glaset. Andarna börjar styra glaset och bokstav för bokstav svara på frågorna som ställs alternativt svara med ja, nej, vet ej eller siffror. Har man riktigt bra kontakt behöver man inte ”fylla på glaset med andar”, det är bara att ställa följdfrågor rakt ut!

Djävulen tog glaset i besittning

Här i glaset, de berömda systrarna Fox. Grundarna av den morderna spirutualismen samt dess tempel ”First spiritual tempel” som än idag används. Systrarna Bluff avslöjades såklart men ironiskt nog använder många dem fotfarande som exempel på medialitet..

Jag vill berätta om ett speciellt tillfälle. Första gången vi fick kontakt på ”riktigt”. Vi hade verkligen sett till att göra det extra ”farligt” genom att placera ut två spegelglas på golvet i en tjejkompis källare. Där på placerade vi bakplåtspappret och resterande tillbehör. Det ultimata vore ju att få kontakt med både andar och svarta madam samtidigt!

Stämningen var så tjock att man kunde skära i den med kniv. Ett gäng hormonstinna tjejer fyllda av förväntan och skräck som hoppades få sitt livs upplevelse.

Efter en stund började glaset att glida på pappret. Några blev så rädda att de släppte glaset, någon började nästan gråta. Själv satt jag med pulsen dånande i öronen och nästan tvångsmässigt tänkte ”Är det djävulen, är det djävulen?” Jag var livrädd för att jag skulle råka fråga. Jag ville inte få rivmärken eller svarta streck i ansiktet.

Så kom stunden då vi fick svar på den första frågan. Lite luddigt sådär men ett svar ändå. Vi tolkade det lite som vi tyckte passade. Andar är inte bra på att stava och ibland störde någon genom att fnissa nervöst eller prata om annat.

Vi blev mer och mer upphetsade så vi ”glömde” tillslut att viska i glaset och bara pratade rakt ut. Då blev svaren bättre så det visade sig vara ett vinnande koncept. Det fanns inte tid att ifrågasätta hur det kom sig och vi var trots allt inte så gamla.

Så frågade någon av oss efter, låt oss kalla henne Mia, den döda flickan………
Svar ja, hon var med oss! *gåshud*

Vi ställde flera frågor för att få ”bevis” för att det verkligen var hon och det var det utan tvekan.

Trots att vi var så unga fanns det nog ändå en viss tveksamhet när man funderar i efterhand. Att misstänka och anklaga varandra för att putta på glaset förekom med jämna mellanrum men ingen brydde sig egentligen, vi ville bara ha kontakt.

Någon frågade ”Mia” efter rasen på hennes hund . Svaret blev Mops! Då var vi sålda allihopa. Jag visste inte ens att Mops var en hundras och hade definitivt inte fått glaset att röra sig. Ingen annan heller tydligen. Eller ja, en av oss visste att Mops var en hundras och kunde även bekräfta det samt att det var just en sådan ”Mia” hade haft när hon levde. Nu i efterhand är jag säker på att det var samma person som ställde frågan. 

Glaset rörde sig snabbare och snabbare för varje fråga. Det tycktes sväva över bakplåtspappret. Någon spekulerade i att det kanske var någon slags gas som bildades av ljuset, det avfärdades snabbt. Vi hoppades inte bara nu utan vi var säkra på att det var på riktigt och tron visste vi ju hade betydelse. De som inte fick det att fungera hade inte den rätta tron, det var allmänt känt. 

Vissa stunder hann man inte ens med utan släppte fingret från glaset. Någon läste förmodligen mina tankar för hon ställde frågan, den man inte får fråga:

Kan vi få prata med djävulen?

En kompakt tystnad omslöt oss, någon flämtade till men ingen vågade protestera. Alla ville veta.

Glaset for som en projektil (fast långsammare). Rätt över bakplåtspappret och över spegelglaset och ut på golvet där det rullade några varv och hamnade på sidan. Ingen höll på glaset = det hade åkt av sig självt!

Vi skrek, någon sprang och tände lampan och sedan rusade vi upp från källaren fullständigt vettskrämda. 

Efteråt

Mamma och pappa fick komma och hämta mig med bilen (en blå volvo 240). Jag vägrade cykla hem själv så de var inte särskilt muntra när jag kom ut och tog plats i baksätet. Jag fick minsann skylla mig själv om jag var rädd. Man håller inte på med sånt där förmanade de. Man bara skrämmer upp sig.

Jag förklarade så gott jag kunde hur det hade gått till. Berättade att jag i princip blev tvingad till att vara med (lögn) men det spelade ingen roll. Jag skulle absolut inte göra om det och OM jag gjorde det skulle jag inte få leka med ”de där” tjejerna mer. Jag visste väl bättre än att hålla på med sånt där trams och naturligtvis var det inte på riktigt, de kunde förklara varenda sak jag upplevt.

Arg gick jag och la mig den kvällen. Mina ateistföräldrar försökte inte ens lugna mig. Jävla människor som inte kunde tro på vad man just upplevt. Det var en omvälvande och stor händelse i mitt relativt korta liv.

Jag sov inget vidare bra den natten men det gjorde jag inte annars heller, hade aldrig gjort. Jag led av en svår form av rädsla för mörker. I mitt rum stod det alltid spöken (eller oftast skelett) bakom dörren. Dessutom fanns det mördare under sängen så att bara lägga sig innebar vissa ritualer vilka jag höll på med tills jag flyttade hemifrån och kom att uppleva något verkligt skrämmande och därmed fick distans till sjåperierna.

Grejerna efter våran lila ”sittning” låg kvar i flera dagar. Flickan som bodde där vägrade gå ner dit själv. Det var först på uppmaning av flickans föräldrar som jag samlade mod att gå ner dit igen tillsammans med flickan (min dåvarande bästis).

Jag minns synen som mötte oss. Det sotiga glaset låg fortfarande kvar på golvet. Det var inte alls lika skrämmande i dagsljuset. Vi tittade på varandra och konstaterade att det var XX som hade puttat på glaset med sitt trubbiga pekfinger. Trots det blev den här händelsen en riktig snackis på skolan. Vi berättade för alla som ville lyssna och till dem som tvekade sa vi:

Man måste tro på det för att få uppleva det!

Jag var annars inget trotsigt barn men jag hade fått blodad tand. Att vi kommit fram till vem det var som legat bakom allt förnekade vi och stoppade in i ett trångt skrymsle. Jag hittade det inte igen först jag blev vuxen. Tron var orubbad. Vi skulle göra det igen och igen och igen. Man kunde prata med andar!

Det blev som en sägen tillslut, man visste inte längre vad som hade skett och inte skett. Det vara bara ett faktum att vi hade varit där och upplevt något otäckt och det var ju sant. På så vis var det ingen av oss som ljög.

För mig som inte alls var särskilt rationell när det gällde att förutse faror (särskilt inte under sängen) blev detta en återkommande mardröm. Mer om min rädsla för skelett bakom dörren, ”digitalor” och mördare under sängen får ni läsa i del 3.

Del 3

 

Pheme under ytan del 1

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls.
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt.
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.  

Från början

Jag är inte uppvuxen i någon religiöst hem. Ateister var vi nog eftersom vi inte trodde på någon gud men liksom en stor del av svenska befolkningen så såg vi kyrkan som en tradition. Man döptes, gick i kyrkans-barntimmar, konfirmerades, giftes och begravdes i kyrkan. Ja, det sistnämnda slutade oftast på kyrkogården dock.

I den lilla ateistfamiljen var man öppen för allt såvida man inte kom hemdragandes med något frikyrkligt. Frikyrkorna hade många representanter i stan som inte var av den bättre sortens människor. Ni vet de som går omkring med små glorior på huvudena, rosiga kinder och ”ser” snälla ut.

I den lilla staden bedrog skenet av gloriorna. Fördomar och rätten att kritisera andra människor när som helst och hur som helst var som ett signum för ”det heliga folket”.

Aha, du är med i XXX-kyrkan?
Man såg det på långt håll. Barnen såg annorlunda ut, lite nollställda och bleka. Många av dem tycktes ha någon slags frikyrklig klädstil också som jag inte riktigt kan beskriva.

Att föra ett samtal med någon av dem kunde snabbt leda in på samtal om helvetet där vi andra så småningom skulle brinna. Vi vanliga barn var mer intresserade av tidningen Okej och vart man kunde hyra skräckfilmer utan målsman.
Vad man snabbt insåg var att det inte var någon idé att bemöta deras påståenden. Det var som att prata med en vägg. Mamma och pappa berättade att de var hjärntvättade, att det var föräldrarnas fel. Förhoppningsvis skulle de komma ur det när de blev äldre och började tänka själva.

Mitt första och sista möte med gud

Apropå gud. Jag måste berätta om mitt första och enda möte med gud. Jag gick i kyrkans-barntimmar. Kan ha varit runt 5 år då. Det var mest lek och mamma och pappa fick vara lite lediga. Man fick ett häfte där man skulle färglägga Jesus och jungfru Maria, klippa ut en dopklänning i ett tårtpapper och klistra på ett tecknat barn osv. Vi lekte russinleken, lärde oss någon bön och avslutade varje träff med att sitta på röda fyrkantiga kuddar och sjunga ”det lilla ljus jag har”. Jag älskade det!

Så kom jag hem en dag fylld av tankar:

Jag: Mamma, kan gud höra vad jag säger?

Mamma: Ja det kan han kanske…. om han finns…

Min lilla ateistmamma tog det inte på något större allvar utan såg det som ett friskhetstecken att jag hade funderingar.

Jag: Men om jag ber inuti mitt huvud, då kan han väl inte höra?

Mamma: Nej, du får nog prata högt.

Jag öppnar ytterdörren och tar i från tårna:

GUD JAG VILL HA EN NY CYKEL!

Efteråt kände jag mig dum för det kom inget svar. Gud hör bön? Men varför svarar han inte då?

Det var första och sista gången jag bad. I våran familj var kyrkan en tradition på så vis att man tycte det var ett fint sätt att samlas på som vid dop och bröllop osv. Men gudstjänster gick man bara på om man var tvungen, om någon hade dött och de skulle läsa upp namnet eller så. Det fanns annat i livet som var viktigare.

Behöver jag berätta att jag INTE fick följa med mina frikyrkliga vänner till frikyrkornas barnaktiviteter därefter? Det var efter tiden med kyrkans-bartimmar alltså. Jag ville så gärna för man fick klistermärken och grejer. Jag fattade inte att det var budskap och på dem. Idag förstår jag mina föräldrars beslut. Jag hade tapetserat bokhyllan med bilder på jesusbarnet och predikat om helvetet. Jag är tacksam för att jag fick utvecklas till att tänka själv och leva ett gott liv med ett gott syfte utan att ödsla tid på att tillbe något eller någon. Bevisligen så var de troende inte bättre människor än några andra. Säkert lyckliga på sitt vis men av tro kommer inte bara gott. Jag har haft en fantastisk och kärleksfull uppväxt där man uppmanats att tänka och inte låsa sig vid något.

Svarta madam och anden i glaset

Jag var någonstans i mellanstadieåldern och hade just hört talas om svarta madam och anden i glaset. Berättelserna från vännerna bevisade verkligen att det här var farligt, på riktigt och någonting man måste testa. Frågan var bara om man vågade?

Det tog inte lång tid innan den tuffaste tjejen i klassen som hade hört de värsta berättelserna, drog ihop ett gäng. Hon berättade att en hon kände hade frågat efter djävulen. Efteråt när de tände lamporna hade hon tre svarta streck i ansiktet. Gud så rädd man blev då. Det var innan man visste att alla var svarta om fingrarna efter att ha suttit och tänt ljus med tändstickor en si sådär 50 gånger var.

Jag minns inte första gången mer än att jag var så rädd att jag inte vågade gå hem själv. Det hade inte hänt något särskilt, det var tanken på vad som kunde hända som var skrämmande. Djävulen var inte att leka med hade man hört.

Hur jag kunde tro på djävulens existens är lite märkligt eftersom jag frånsagt mig allt vad gällde den kristna tron. Var det möjligt att tro på bara mörka krafter? Satanismen var väldigt fascinerande och brorsan som var ett par år äldre lät mig titta på skräckfilmer där djävulen var med. Jag var livrädd för djävulen!

Svarta madam gjorde vi inne på skolans toalett. Behöver jag säga att vi aldrig såg något i spegeln men att man hade ”hört om andra” som hade gjort det. Det var alltså möjligt! Man var bara tvungen att tro på det, annars fungerade det inte. Samma sak var det med anden i glaset. Man måste TRO för att det ska fungera.

Ska jag vara ärlig så satte Svarta madam djupa spår i mig som än i dag finns kvar. Jag har väldigt svårt för att titta i badrumsspegeln om inte lampan är tänd och det trots att jag inte ens tror på det. Så stark var den rädsla jag kände då vi stod där inne på skolans urinstinkande toalett. Jag har hunnit bli vuxen och väl det.

Vi såg inte röken av Svarta madam på alla år vi höll på med det. Jag trodde på det men det hjälpte tydligen inte. Anden i glaset däremot. Det var där jag började min ”andliga resa” och mer om det kommer i del 2.

Del 2