Läs även:
Del 1: Från Början
Del 2: Anden i glaset
Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls.
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt.
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.
Förnekelse
Vi fick aldrig det där med anden i glaset att fungera lika bra som den där gången i källaren. Jag antar att vi därför pratade mer OM andar än vi faktiskt försökte få kontakt med dem. Det var nästan det som var grejen, att planera och att skrämma upp varandra.
Anden i glaset var inte det enda vi pratade utan om allt som var mystiskt, om aliens, om döden och om rymden.
Jag minns hur vi kunde sitta i timmar och filosofera om hur stor rymden var, om den tog slut och vad som då fanns bakom slutet?
Ni vet såna där tankar man kan bli galen av eftersom det inte går att förstå hur något skulle kunna vara evigt och hur stor en evighet är.
I alla fall, det blev tydligt att anden i glaset inte fungerade särskilt bra när XX inte var närvarande. Hon föredrog lite äldre kompisar så var lite svår att få med.
XX hade ju varit den som lett oss till beviset för att andar kunde tala. Ni vet Mopsen och den döda flickan (se del 2).
Att jag och kompisen i hemlighet hade konstaterat att det var XX som styrde glaset hade inte så stor betydelse. Vi kunde inte veta säkert särskilt som XX nekade när vi konfronterade henne. Hon hade minsann inte gjort någonting! Så vi fortsatte att tro. Vi hade inga säkra bevis som styrkte våra misstankar. Ingenting som bevisade att det inte var ”någonting”.
Ja, ni hörde rätt!
Det var det där med hur glaset for i väg som tedde sig så övernaturligt. Det var som om en osynlig hand hade slagit till det och eftersom ingen kunde förklara det så måste det varit ”något” övernaturligt och fick var så i väntan på bevis om motsatsen.
Manipulerade ”ickebevisen”
Precis som det brukar vara i den ålder så hamnar man i nya kompiskretsar. Kompisar byter gäng vartefter var och en utvecklas både fysiskt och mentalt. Man höll sig oftast med dem som var på ungefär samma nivå som en själv och det var så jag hamnade i ett nytt Anden-i-glaset-gäng.
Jag minns hur vi kunde berätta samma saker om och om igen för varandra. Ingen märkte (eller ville märka) när detaljerna blev fler och fler och mystiken bara växte och växte. Man återberättade varandras berättelser och upplevelser och i slutändan var det inte mycket till sanning kvar.
En kran som stått och droppat lite lätt kunde bli en till kran som stått på högtryck utan att någon rört vid den. Mystiska ljud man inte kunnat identifiera följdes av att saker hade flyttat på sig och alltid var det tätt följt av:
”Men jag kan inte bevisa det…. och nej det var ingen annan som såg det”
Det var som att man hoppades på att allt skulle bli verkligt bara man trodde på det tillräckligt hårt. Man försökte övertyga både sig själv och andra.
Nu var det inte så att det här var det enda vi ägnade oss åt. Vi var i övrigt väldigt normala barn. Vi tjuvrökte till exempel, pratade killar, fnittrade och allt det där som hör till.
Slutet på ”Anden i glaset eran”
Den nya konstellationen tjejer (några gamla och några nya) var snart fast i anden i glaset-träsket igen. En av tjejerna bodde i en trävilla som hade en massa mystiska ljud för sig. Särskilt vid omslag från varmt till kallt väder och eftersom övervåningen var värst var det där vi höll till.
Vid ett enda tillfälle hade vi en kille med oss. Honom såg vi inte röken av igen. Vi levde på att vi skrämt upp honom även om han påstod att det var vi som var fjantiga.
Jag vet inte hur många gånger vi testade men jag minns den sista gången. Det var uppe på övervåning i huset med alla märkliga ljud. Vi satt på golvet i ett gästrum där det bara fanns en säng och ett skrivbord. Golvmattan i plast var bajsbrun minns jag.
Glaset for som en virvel över pappret. Vi hade tusentals frågor om framtiden och vi var nöjda med svaren. Ingen kunde ju avfärda svar om något som inte har inträffat ännu och det var bra svar, alltid det man ville höra.
Så kom det plötsligt ett mystiskt ljud från rummet bredvid. Vi var helt säkra på att vi var ensamma i huset så det måste varit något ”övernaturligt”. Det lät inte som de där vanliga ljudet utan högre. Tjejen som bodde i huset tog kommandot och frågade:
Var det du anden?
Kan du bevisa att du är här?
Glaset började röra sig och vi bokstaverade högt: T-I-T-T-A-U-N-D-E-R-S-Ä-N-G-E-N
Titta under sängen!!!!!!!!
Vi frös till is (i alla fall 99% av oss). Ingen vill titta efter.
Vi drog oss mot väggen på motsatt sidan och flämtade. Tillslut tog ena tjejen mod till sig och tände en lampa och kröp ihop på golvet och tittade in under sängen. Försiktigt sträckte hon in sin hand och trevade efter något, drog tillbaka den och SKREK! Det gjorde vi andra också!
I handen höll hon ett stycke vitt hår! Andens hår!
Hon skrek och slängde det ifrån sig. Vi skrek, vi visste inte vart vi skulle ta vägen men på något vis tog nyfikenheten över skräcken och efter en stund skickades den lilla hårbollen runt. Vi studerade det men skräckblandad förtjusning. Trodde vi fått vara med om något fantastiskt, ett bevis.
Berättade jag att tjejen som bodde i huset hade en stor Collie? En sådan där Lassie-hund. Precis, den hade även vitt hår som märkligt nog var av exakt samma kvalitet som andens hår.
Så föll våra blickar på den skyldige. Det gick nu upp för oss att den enda som kunnat veta att det fanns hundhår under sängen var hon. Vilken förrädare! Nu var ju allt förstört. Den allvarsamma leken blev till just lek.
Vi slutade med anden i glaset efter detta men det var inte så att vi uteslöt att det kunde fungera på riktigt. Absolut inte, men just den här gången var utan tvekan INTE på riktigt.
Rädslor
Redan långt innan Anden i glaset eller innan jag ens visste om annat än spöket Laban, var jag rädd för spöken. Jag har ingen aning om vad som startade det hela men det började tidigt.
Jag tror jag föddes nyfiken och därför var lite mer nyfiken än vad som var bra för mig. Jag hade dessutom en fem år äldre bror som berättade saker för mig och givetvis trodde jag på allt. Att jag redan då hade sömnproblem, drömde mycket mardrömmar eller konstiga drömmar över lag, var nog en bidragande faktor till alla mina rädslor eftersom det ibland blev svårt att skilja på dröm och verklighet.
Spöken för mig kunde vara precis vad som helst. Oftast var det ett skelett som stod i springan mellan väggen och dörren på kvällarna när jag skulle sova. Det hände till och med att jag kissade på mig i sängen för att jag var för rädd för att gå på toaletten eftersom skelettet skulle kunna hoppa fram och ta mig. Jag låg och ropade på mamma och pappa, bad dem trycka in dörren mot väggen så skelettet inte skulle få plats men det sablans skelettet fanns alltid kvar ändå och jag visste det eftersom jag hade sett det.
Jag hade vaknat på nätterna och sett det!
Förutom ”bakomdörrenskelettet” var det ofta mördare under sängen. Min definition på mördare kanske inte var riktigt verklighetsförankrad. Jag visste knappt vad det var men jag hade hört att de var farliga. Jag kunde höra ”mördaren” därunder så varje kväll var mamma eller pappa tvungna att stoppa in täcket under madrassen så att ingen mördare skulle kunna krypa upp där när jag sov.
Inte blev det bättre efter den kvällen då brorsan hade gömt sig därunder!
Pappa hade läst klart godnattsagan och bäddat ner mig, då det började det krafsa i sängens masonitbotten….
Ni ska inte tro att någon trodde mig. Jag låg jämt och ylade om att det var något under sängen (vargen kommer) men nu var det på riktigt. Den satans skitungen skrämde slag på mig men fick sig en rejäl utskällning när han väl kröp fram.
Han gjorde aldrig om det men jag förblev ”traumatiserad”. Jag tittade under sängen innan läggdags fram till vuxen ålder.
Jag gick mycket i sömnen och kunde vakna ganska desorienterad. Ibland blev jag rädd när jag fick höra dagen efter vad jag hade gjort. Jag kunde gå upp ur sängen och ut till TV-rummet där mamma och pappa satt och bara stå där utan att säga något. Glo med vidöppna ögon tills de sa till mig att gå och lägga mig igen. Då gjorde jag det! Jag tyckte det var skitläskigt eftersom jag inte hade något minne av det.
Digitala
Av alla hemska varelser och fantasier som fanns i mitt huvud (för fantasi det hade jag) fanns det ett speciellt monster som faktiskt kom långt innan alla andra. Jag minns det så tydligt att jag utan problem kan återge den i bild exakt så den kom att se ut.
Från början ”såg den inte ut alls”, den var bara ett ord jag tyckte var läskigt, baserat på digitalklocka och som jag och min lika fantasifulla pappa gjorde en lek av. Att jag vet hur den såg ut var för att jag tillslut drömde om den.
Digitala, den muterade digitalklockan!
Digitala armbandslockor på den tiden väldigt moderna. En del kunde till och med lysa i mörkret om man tryckte på en liten knapp vid sidan. Jag hatade dem, tyckte det var otäcka. Fyrkantiga och äckliga med siffror som ändrade sig utan att man gjorde något.
Det jag hade mest problem med var ändå inte utseendet utan ordet DIGITAL. I mina öron var det inte en digitalklocka utan en blandning av skelett, digitalklocka och monster. Den bilden fick jag senare revidera (se ovan).
Så uppfanns Digitala och Digitalorna. Jag låg nere hos mamma och pappa i deras säng. Delade täckte med pappa (mamma höll nog på med något annat viktigt i tvättstugan).
Pappa: Nu kommer Digitala! Digitala kommer!
Jag: Neeeej!
Pappa: Vi måste gömma oss!
Jag: Pappa, pappa, släpp in mig! Digitala kommer!
Pappa tog täcket och drog över huvudet. Täppte till alla hål så att jag inte kunde komma in under täcket för att ta skydd. Jag slet och drog i täcket och vi skrattade så vi tjöt men jag var rädd på riktigt. Kan ha varit 3-5 år då men det var en lek och oftast på min uppmaning. Mamma kom ofta och förstörde allt:
Men sluta skrämma tösen nu!
Tillslut släppte pappa in mig under täcket och Digitala försvann. Så började vi om.
Höll på med den där leken i många år, det var min favoritlek. Min son fick senare ärva en variant på den men då hette den ”Gömma lejon” eftersom barn av hans tid inte vet vad en digitalklocka är. Klockan är ju i mobiltelefonen. Pappa är väldigt stolt över att ha fört traditionen vidare inom familjen.
Drömmen om digitala
Så kom en natt. Jag var sjuk och hade feber den natten. Drömmarna blev alltid så verkliga då och jag kunde inte säkert avgöra om det var en dröm eller verklighet men just denna natten visade Digitala sitt rätta ”ansikte”.
Jag var hemma hos farmor och farfar när jag hörde ett muller på himlen. Det lät som en blandning av flygplan och ett rymdskepp. Jag tittade upp mot himlen och såg något svart och stort med stora digitala siffror i fram. Farkosten var ganska platt men bred och de röda lamporna såg ut som ögon.
Jag sprang ner till farmor och farfars källare via trappan på utsidan av huset. I vanlig ordning som i alla mardrömmar så glömde jag stänga dörren efter mig. Digitala tog sig in genom dörren (fråga mig inte hur men den krympte väl) och åkte efter mig med sina röda arga ögon. I bakgrunden kunde man höra hur flera Digitalor var på väg. Jag sprang i panik, ville bara komma undan. Digitala var så stor!
Hela den drömmen gick ut på att jag blev jagad och jag vaknade genomsvettig innan drömmen var slut. Vilken lättna!
Genast berättade jag för mamma och pappa att jag sett den riktiga Digitalan nu. Jag visste i detalj hur den såg ut och den etsade sig fast i mitt minne för all framtid.
Digitala var en muterad digitallocka och mitt i en tid då rymden och stjärnornas krig var väldigt populärt. Den slående likheten med ett Star Wars-skepp kanske inte är så konstig?
Bleknar
Åren gick och varje sak bleknade bort långsamt. Skelettet bakom dörren försvann, mördaren under sängen likaså fast jag fortsätta titta under sängen varje kväll fram tills jag blev vuxen. Digitala fanns fortfarande med mig men mest som en rolig grej.
Jag slutade att gå i sömnen så småningom men ändå var det bara början på något nytt.
De verkliga drömmar fick fäste i mig. Känslan av att falla…….
Del 4 – Drömmarna och känslan av att falla
Lilla spöket Pheme 