Det går att överleva döden!


Och jag menar verkligen inte att man överlever genom att leva vidare. Jag menar helt enkelt att det finns dom som trots att de har alla anledning i världen att vilja tro, att vilja kommunicera med bortgångna, som helt enkelt inte tror på en ”andra sidan” och därmed accepterar att död = borta. De överlever sånt som skulle få andra att vilja sluta leva själva. De ”överlever döden”, förlusten och den brutala smärtan av att förlora en eller flera anhöriga.

Idag samtalade jag med en person som har förlorat så mycket men som är så förnuftig och klok att man nästan undrar hur det är möjligt. Man läser om människor som förlorar barn och andra anhöriga och det går att förstå varför de greppar efter halmstrån, varför de söker tröst och varför de väljer att tro att människor kan kontakta deras anhöriga på andra sidan trots att de anhöriga då inte har något vettigt att säga. Jag kan absolut förstå det. Om jag hamnade i den sitsen skulle jag inte önska mig något annat hellre.

Vad jag ser är dels hur olika människor sörjer men också att de som inte kan släppa taget förlänger sin sorg. Jag ser en stor skillnad bara på de människorna jag fått förmånen att dela tankar med.

Jag tror inte att det är bra att gå från medium till medium (som kostar pengar), leta tecken överallt och övertolka drömmar och fantasier. Det är nog med sorgen och känslorna ska tas om hand. Att lura sig själv att tro och ständigt leta bevis är inte att gå vidare. Min tanke är att det måste vara osunt.

Jag förväntar mig nästan att alla som nyligen förlorat någon har en stark inre längtan av att de nära lever vidare någon annan stans. Man liksom tassar fram, vill inte vara plump och antyda något som kan såra. Idag blev jag förvånad när jag fick höra det jag förväntade mig minst.

Jamen du förstår. När man är död så är man död. XX och XX finns inte mer. De är borta!

Jag håller med helt och hållet men samtidigt så vet jag själv att varje gång jag drabbas av sorg går jag igenom samma process. Ställer mig frågan: Men finns det verkligen inget mer?

Jag har besökt medium och blivit så grymt besviken. Varje gång så släcks hoppet! Jag kan bara inte lura mig själv tillräckligt mycket och aldrig har ett medium haft rätt. Då måste jag vara extremt generös i min tolkning i så fall och det är ju inte det som är meningen. Det ska ju inte vara en gissningslek och jag ger inga svar. Jag ger dem inte information som de sedan kan lägga fram som att det kom från dem själva. Då funkar det inte heller om de inte har tur. Att gissa rätt på kvinna eller man är ju 50% chans men när det inte går att fiska information av mig så är det stenkört.

Jag vet ju precis hur cold reading, dvs barnumuttalanden och konfirmeringsbias fungerar. Jag vet hur benägen man är att glömma bort missarna till fördel för det som eventuellt stämmer. Alltså, det är ingen träff om mediet innan har gissat fel två gånger. De ska ju prestera bättre än slumpen i alla fall och det har inte ett enda medium i hela världen klarat av under kontrollerade förhållanden. Någonsin!

Hur som helst, blev nästan lite chockad idag. Att se hur stark någon kan vara utan att söka alternativa vägar eller måla upp en fantasivärld, det gav verkligen hopp om mänskligheten. Det kändes så naturligt och sunt, ett accepterande.

Jag tror absolut att det är lättare att tänka så om man inte har något ouppklarat. Man har levt ett liv där man inte slutar dagen med osämja utan säger det som bör sägas. Inget dåligt samvete och bara en massa kärlek. Det är vad vi människor borde sträva efter istället. Att säga det vi vill ha sagt redan nu. Ställa de frågor vi vill ha svar på helst igår. Inte vänta tills dagen då det är för sent och betala ett medium hundralapp efter hundralapp för att höra:

Hon har det bra nu. Hon finns med dig.
Han hälsar att du ska tänka på att inte stressa. Att du ska tänka på din hälsa. Att du bör se över bilen osv.

Vad är det för slags tröst? En ständigt jakt efter ”bevis” på att han/hon/dom inte är borta på riktigt utan bara på ett annat ställe? Det förändrar ju ingenting egentligen. Vi får inte tillbaka våra nära och kära som gått bort. Det är snarare en flykt från verkligheten precis som droger och alkohol. Man tar till något för att dämpa smärtan. En liten snuttetrasa att ta till då det blir övermäktigt.

Det går att överleva fruktansvärda förluster. Det går ”överleva döden”. Det fick jag verkligen bevis på idag.
Trots det skulle ingen bli gladare än jag om jag hade fel men för att ens få fram någon slags bevis kräver i alla fall jag att alla medium upphör med cold reading-teknikerna och börjar prestera.

Det är så sjukt galet att folk fortsätter att tro att det är på riktigt men begripligt när människor befinner sig mitt i ett sorgearbete. Därmed ser jag påstådda medium som personer som utnyttjar andras svagheter och det är bland det fulaste jag vet!

Och vad är det för fel på att vara en del av ett kretslopp? Om det bevisligen inte finns något mer, inte finns någon gud, inte finns något annat helvete än det vi möjligen redan lever i. Varför låtsas? Varför inte bara leva nu?