Pheme under ytan del 2


Läs även del 1: Från början

Människor som tror på det paranormala får ofta för sig att alla skeptiker förnekar allt som inte går att förklara. Som att det inte finns alls. 
Ordet ateist och skeptiker har ofta en helt annan innebörd för dem än vad det har i verkligheten. Skepticism och ateism är som svordomar, något fult. Man tror att ”vi” bara ser allt i svart eller vitt, att vi inte förstår för att vi inte är öppna, för att vi inte upplevt. 
Tänk OM det är så att somlig av oss har varit precis som ni? Med skillnaden att vi någonstans aldrig slutade att ifrågasätta. Det är skillnad på att fråga sig själv om det verkligen är på riktigt och att på riktigt ta reda på vad det finns för alternativ.
När jag tänker tillbaka så kan jag klart och tydligt se vad som hände, varför jag började tro, hur det hela startade. Jag kan se vad viljan att tro gjorde med mig.

pheme-andeniglaset

Anden i glaset

Som sagt, jag var ca 11 år när jag på allvar bekantade mig med ”andarna”. Det var en oerhört kittlande känsla i magen av bara tanken på att få kontakt med någon som var död.

Att det tuffa tjej-gänget ens kom på tanken var nog för att en ett år äldre tjej på skolan hade dött i en bilolycka ganska nyligen. Vi var alla djupt berörda av det. Vissa hade antytt att de hade sett henne, som ande. Att lite äldre tjejer dessutom kunde vittna om fysiska fenomen i samband med ”anden i glaset” gjorde det hela ännu mer spännande och läskigt.

Vi skrämde upp varande rejält och det tog sitt lilla tag innan vi hade koll på hur vi skulle gå till väga. På den tiden fanns inget internet, det var på den tiden man kunde hyra Nintendo console med två spel över en helg i lilla videobutiken. Lite OT, men jag kom aldrig längre än till första banan i Ice climber.

Förberedelser

anden i glaset

Material:

1 st bakplåtspapper

1 st bläckpenna

1 st värmeljus 

1 st vanligt dricksglas (ej för tungt)

Tändstickor (obegränsat)

Minst 3 personer som tror på att man kan prata med andar

Plats och utförande:

Läskig plats, gärna ett mörkt och fuktigt loft eller en kall källare.
På bakplåtspappret ska man med stora bokstäver skriva hela alfabetet, siffrorna 0-9, en ring som det står VET EJ i samt en JA- och en NEJ-ring.
Pappret ska ligga plant gärna på ett hårt material som ett bord eller ett golv.
Rummet ska vara mörkt, så mörkt att man precis ser vad det står på pappret. Gärna lite värmeljus utspridda runt platsen för ett spökligt sken.

Man viskar en fråga i glaset. OBS! Det är en fördel om man viskar högt så att alla hör. Sedan håller man glaset över värmeljuset en stund så att det blir lite fisljummet och därefter sänker man ner det över ljuset så att lågan slocknar och glaset fylls av rök (det är då andarna kommer in). Sedan snabbt lyfta glaset till en tom (utan bokstäver, gärna en start-ring) plats på pappret utan att släppa ut andarna (alltså med öppningen nedåt).

Alla lägger ett pekfinger på glaset. Innan har man kommit överens om att INGEN med flit får flytta på glaset. Andarna börjar styra glaset och bokstav för bokstav svara på frågorna som ställs alternativt svara med ja, nej, vet ej eller siffror. Har man riktigt bra kontakt behöver man inte ”fylla på glaset med andar”, det är bara att ställa följdfrågor rakt ut!

Djävulen tog glaset i besittning

systrarna fox

Här i glaset, de berömda systrarna Fox. Grundarna av den morderna spirutualismen samt dess tempel ”First spiritual tempel” som än idag används. Systrarna Bluff avslöjades såklart men ironiskt nog använder många dem fotfarande som exempel på medialitet..

Jag vill berätta om ett speciellt tillfälle. Första gången vi fick kontakt på ”riktigt”. Vi hade verkligen sett till att göra det extra ”farligt” genom att placera ut två spegelglas på golvet i en tjejkompis källare. Där på placerade vi bakplåtspappret och resterande tillbehör. Det ultimata vore ju att få kontakt med både andar och svarta madam samtidigt!

Stämningen var så tjock att man kunde skära i den med kniv. Ett gäng hormonstinna tjejer fyllda av förväntan och skräck som hoppades få sitt livs upplevelse.

Efter en stund började glaset att glida på pappret. Några blev så rädda att de släppte glaset, någon började nästan gråta. Själv satt jag med pulsen dånande i öronen och nästan tvångsmässigt tänkte ”Är det djävulen, är det djävulen?” Jag var livrädd för att jag skulle råka fråga. Jag ville inte få rivmärken eller svarta streck i ansiktet.

Så kom stunden då vi fick svar på den första frågan. Lite luddigt sådär men ett svar ändå. Vi tolkade det lite som vi tyckte passade. Andar är inte bra på att stava och ibland störde någon genom att fnissa nervöst eller prata om annat.

Vi blev mer och mer upphetsade så vi ”glömde” tillslut att viska i glaset och bara pratade rakt ut. Då blev svaren bättre så det visade sig vara ett vinnande koncept. Det fanns inte tid att ifrågasätta hur det kom sig och vi var trots allt inte så gamla.

Så frågade någon av oss efter, låt oss kalla henne Mia, den döda flickan………
Svar ja, hon var med oss! *gåshud*

Vi ställde flera frågor för att få ”bevis” för att det verkligen var hon och det var det utan tvekan.

Trots att vi var så unga fanns det nog ändå en viss tveksamhet när man funderar i efterhand. Att misstänka och anklaga varandra för att putta på glaset förekom med jämna mellanrum men ingen brydde sig egentligen, vi ville bara ha kontakt.

Någon frågade ”Mia” efter rasen på hennes hund . Svaret blev Mops! Då var vi sålda allihopa. Jag visste inte ens att Mops var en hundras och hade definitivt inte fått glaset att röra sig. Ingen annan heller tydligen. Eller ja, en av oss visste att Mops var en hundras och kunde även bekräfta det samt att det var just en sådan ”Mia” hade haft när hon levde. Nu i efterhand är jag säker på att det var samma person som ställde frågan. 

mops

Glaset rörde sig snabbare och snabbare för varje fråga. Det tycktes sväva över bakplåtspappret. Någon spekulerade i att det kanske var någon slags gas som bildades av ljuset, det avfärdades snabbt. Vi hoppades inte bara nu utan vi var säkra på att det var på riktigt och tron visste vi ju hade betydelse. De som inte fick det att fungera hade inte den rätta tron, det var allmänt känt. 

Vissa stunder hann man inte ens med utan släppte fingret från glaset. Någon läste förmodligen mina tankar för hon ställde frågan, den man inte får fråga:

Kan vi få prata med djävulen?

En kompakt tystnad omslöt oss, någon flämtade till men ingen vågade protestera. Alla ville veta.

Glaset for som en projektil (fast långsammare). Rätt över bakplåtspappret och över spegelglaset och ut på golvet där det rullade några varv och hamnade på sidan. Ingen höll på glaset = det hade åkt av sig självt!

Vi skrek, någon sprang och tände lampan och sedan rusade vi upp från källaren fullständigt vettskrämda. 

Efteråt

Mamma och pappa fick komma och hämta mig med bilen (en blå volvo 240). Jag vägrade cykla hem själv så de var inte särskilt muntra när jag kom ut och tog plats i baksätet. Jag fick minsann skylla mig själv om jag var rädd. Man håller inte på med sånt där förmanade de. Man bara skrämmer upp sig.

Jag förklarade så gott jag kunde hur det hade gått till. Berättade att jag i princip blev tvingad till att vara med (lögn) men det spelade ingen roll. Jag skulle absolut inte göra om det och OM jag gjorde det skulle jag inte få leka med ”de där” tjejerna mer. Jag visste väl bättre än att hålla på med sånt där trams och naturligtvis var det inte på riktigt, de kunde förklara varenda sak jag upplevt.

Arg gick jag och la mig den kvällen. Mina ateistföräldrar försökte inte ens lugna mig. Jävla människor som inte kunde tro på vad man just upplevt. Det var en omvälvande och stor händelse i mitt relativt korta liv.

Jag sov inget vidare bra den natten men det gjorde jag inte annars heller, hade aldrig gjort. Jag led av en svår form av rädsla för mörker. I mitt rum stod det alltid spöken (eller oftast skelett) bakom dörren. Dessutom fanns det mördare under sängen så att bara lägga sig innebar vissa ritualer vilka jag höll på med tills jag flyttade hemifrån och kom att uppleva något verkligt skrämmande och därmed fick distans till sjåperierna.

Grejerna efter våran lila ”sittning” låg kvar i flera dagar. Flickan som bodde där vägrade gå ner dit själv. Det var först på uppmaning av flickans föräldrar som jag samlade mod att gå ner dit igen tillsammans med flickan (min dåvarande bästis).

Jag minns synen som mötte oss. Det sotiga glaset låg fortfarande kvar på golvet. Det var inte alls lika skrämmande i dagsljuset. Vi tittade på varandra och konstaterade att det var XX som hade puttat på glaset med sitt trubbiga pekfinger. Trots det blev den här händelsen en riktig snackis på skolan. Vi berättade för alla som ville lyssna och till dem som tvekade sa vi:

Man måste tro på det för att få uppleva det!

Jag var annars inget trotsigt barn men jag hade fått blodad tand. Att vi kommit fram till vem det var som legat bakom allt förnekade vi och stoppade in i ett trångt skrymsle. Jag hittade det inte igen först jag blev vuxen. Tron var orubbad. Vi skulle göra det igen och igen och igen. Man kunde prata med andar!

Det blev som en sägen tillslut, man visste inte längre vad som hade skett och inte skett. Det vara bara ett faktum att vi hade varit där och upplevt något otäckt och det var ju sant. På så vis var det ingen av oss som ljög.

För mig som inte alls var särskilt rationell när det gällde att förutse faror (särskilt inte under sängen) blev detta en återkommande mardröm. Mer om min rädsla för skelett bakom dörren, ”digitalor” och mördare under sängen får ni läsa i del 3.

Del 3